När jag nyss hade träffat maken, alltså träffat som i börjat dejta, då förknippade jag rösten som gör Pettsson i ”Kackel i grönsakslandet” med honom. Varje gång jag hörde Pettsson prata på skivan blev jag fnissig som en trettonåring på sexualkunskapslektion. Jag förstår att det kan låta näst intill perverst, men är man förälskad så är man och då kan till och med Pettssons småländska dialekt få det att pirra till i magtrakten.
Nu har jag och maken levt ihop i snart sex och ett halvt år och hans småländska är inte vad den en gång var. Man kan numer endast ana den på samma sätt som man sägs kunna ana lakritssmak i vissa viner. Jag har inte funderat så mycket på det förrän jag helt nyligt råkade höra just Kackel i grönsakslandet igen för första gången på mycket länge. Då kom känslan av den första tidens fjärilar i magtrakten tillbaks och jag kom på mig själv med att le fånigt. Maken skulle ha skakat på huvudet och suckat djupt åt mina fånerier om han sett mig, så där som han gör när han måste markera men egentligen tycker att jag är lite söt.