Vi kommer alltid att resa. Vi vill upptäcka världen, möta nya kulturer, äta god mat, se nya platser, möta nya människor. Ja ni vet hur det är. Vi har förmånen och privilegiet att kunna röra oss relativt fritt runt på vår jord, vi drivs inte av tvång och flykt utan endast av glädje och nyfikenhet, av fri vilja. Vi räds inte att prova, vi lägger ingen prestige i ifall saker inte alltid blir som det först var tänkt, vi välkomnar möjligheter och nya sätt att tänka. Vi vill lära oss och anpassa oss. Men vi vill också ha kvar tillräckligt stora delar av oss själva för att inte gå alldeles vilse och tappa bort vilka vi är. Hela grejen är ju att berika våra liv och det gör vi inte om vi totalt uppslukas av allt det nya och glömmer bort allt vi har här hemma och det som vi uppskattar med livet och oss själva här.
Med allt detta som bakgrund har vi bestämt oss för att lämna Spanien för att kunna leva tillsammans som familj igen. Livet i Fuengirola är på många sätt alldeles fantastiskt och det finns massor vi verkligen uppskattar, men ingenting av det är värt att leva åtskilda stora delar av tiden för. Jobbigast blir det för maken och för Alva och Alva har många gånger påtalat att vi lovade henne innan vi flyttade att vi skulle flytta hem igen om hon verkligen ville det och naturligtvis vill vi infria det löftet. Utan att säga för mycket är det många som inte alls förstår vår inställning här. De tycker att barnen vänjer sig så småningom och att man verkligen inte kan låta barnen styra saker som vart man skall bo. Vi håller inte alls med. Vi vill att Alva skall få ha en talan om saker som i allra högsta grad påverkar henne, det är hennes uppväxt det handlar om. Det är hon som går igenom de största omställningarna, hon som byter kompisar, skola och så vidare. Allt detta dessutom i en period i livet som är rätt jobbig för de allra flesta människor. Att växa upp är inte lätt. Vad gäller att vänja sig så gör hon helt säkert det om vi tvingar henne, men vi vill inte att hon skall behöva vänja sig vid att leva stora delar av sitt liv utan sin pappa. Varför skulle hon behöva det? Bara för att vi tycker det är trevligt att bo i Spanien? Nej tack, så vill vi som sagt inte ha det.
Istället försöker vi lösa livet så att vi kan fortsätta resa och vidga våra vyer, men tillsammans. Tills det är dags för nästa tripp flyttar vi hem igen. Alva jublar, även om hon kommer sakna mycket med livet i Spanien. Allra mest ser hon fram emot att få leka ordentligt igen. Att kunna springa hem till sina kompisar själv, att inte vara så låst och beroende av oss för varje steg hon tar. Det och att ha båda sina föräldrar hos sig.
Spanien finns kvar. Vi kommer absolut att återvända, men bara på semester. Kanske flyttar vi någon gång i framtiden, men det vet vi inget om i nuläget. Vad vi vet nu är att nya länder väntar och vi ser oerhört mycket fram emot det.
2006 flyttade vi hem från Spanien, det efter att sonen verkligen längtade efter skola, kompisar och sina äldre syskon. Självklart måste man lyssna vad barnen säger, tycker ni tog rätt beslut. Sonen är nu vuxen och klara sig själv och vi får göra det vi vill, bo halvårsvis i Sverige/ Spanien