Det första riktiga regnet här nere kom med besked. Jag skulle nästan inte ens vilja kalla det regn, snarare skyfall. Som så mycket annat är inte heller vädret särskilt lagom här nere, antingen är det total torka eller så öppnar sig himlen och någon där uppe häller ur hinkar med skurvatten. Det är så det känns, som att det är skurvatten. Staden stinker avlopp. Eftersom det varit så torrt hinner vattnet inte rinna undan och marken blir snabbt översvämmad. Överallt forsar brunt eller till och med svart vatten fram och drar med sig sand, damm och gammal urin och avföring från de dagliga hundpromenaderna. Här finns i princip inga grönområden så hundarna, som det för övrigt finns väldigt gott om, får göra sina behov rätt på de stenlagda gatorna. Resultatet blir att många gator har en lätt stank av urin över sig, särskilt på morgonen då många är ute och rastar sina hundar samtidigt. Över lag tycker jag trots det att gatorna hålls rena och fina, det sopas och tvättas och fejas i ett. Men nu när störtregnen kom ser man ändå hur mycket skit här finns.
Alva och jag blev formligen dränkta efter tio meter när vi skulle till skolan idag. Då hade vi ändå på oss våra Didrikson-jackor, tillverkade för att stå emot Nordisk vind och väta. Det gör de också, de har funkat fint i Göteborg som borde vara det ultimata testet för varje regnjacka, men mot spanskt regn hade de inte en chans. Dråpligt, nästan komiskt. Eftersom vi ändå var genomblöta efter någon minut ute var det bara att resignera och traska vidare genom vattnet och försöka låta bli att tänka på hur det rann längs med ryggen och över axlarna ner på armarna, något som annars är nåt av det mest obehagliga jag vet. Nu sitter jag för första gången med en filt runt mig och försöker torka, innan det är dags att ge sig ut och bli blöt igen.