Drama på sjukrummet! Kom nyss in en ny patient som hade väldigt mycket familj med sig. En annan patient, en äldre, väldigt rar men mycket förvirrad sådan, gick bärsärkagång över nytillskottet. Rätt obehaglig scen faktiskt.
Över lag är det inte lätt att ligga och vara sjuk och ha ont, som vi alla här har, med allt gap och skrik och rop och allt vad det är från en del patienter. Somliga är rätt snurriga och jag har vaknat mer än en gång av att en medpatient satt sig på min säng mitt i natten för att hen inte hittat till sin egen efter toalettbesök, eller att hen röjt runt på rummet för att gå till nämnda rum men liksom glömmer bort sig på vägen.
Det är inte lätt att vara sjuk och förvirrad och jag har full förståelse för allas utbrott och allt vad det är, men någon direkt ro blir det inte.
För mig blev det ingen operation idag heller, de hoppas nu på att kunna klämma in mig imorgon. Jag själv har mer eller mindre gett upp hoppet om att få se varken mat eller familj igen, för att inte tala om att hinna se huset innan det skall lämnas. Maken försöker hålla modet uppe och skämtar om att jag tajmat det här bra, här ligger jag och tar igen mig medan andra får rycka in och flytta åt mig. Jag svarar att något smart får man ju vara här i livet. Fast egentligen är det långt ifrån roligt.
En tanke som blir väldigt tydlig när man ligger här ”på svält” som läkarna säger, är att hur jobbigt det än är så vet jag (trots vad jag skrev ovan) att det är tillfälligt. Jag kommer att få äta igen. Jag får bli frisk igen eftersom jag får vård, vård som vårt omdiskuterade skattesystem betalar för. Det är inte alla som får det. Människor, barn, dör varje dag för att de aldrig får äta sig mätta, de får inte ens rent vatten att dricka, och när de blir sjuka finns ingen hjälp att få. Det gör mig mer ledsen och beklämd, förtvivlad rent ut sagt, än vad jag ens kan börja försöka förklara i mitt något omtöcknade tillstånd.
Längtan efter Alva är enorm och inge smärta eller hunger i världen känns lika illa som att hon går hemma och längtar efter sin mamma och är orolig för att jag ligger här och är sjuk, ännu en gång. Ger mig själv multipla löften om att ta hand om mig själv minutiöst så fort det här är över så att jag får behålla både hälsa och styrka i framtiden.
Det var väl allt för nu. Over and out från Östra sjukhuset, i väntan på operation.