Jag har funderat lite på det här med att få gult kort som fotbollsspelare om de drar av sig tröjan på plan. Vore det inte trevligare om de fick gult kort om de inte tog av sig tröjan?

Sexistiskt och oetiskt, visst, men oj vad mycket roligare det skulle bli att titta då!

Jag har huvudet fullt med halt häst, sadlar som inte passar och bokskrivande så jag är lite frånvarande för tillfället. Jag tänker att eftersom det ändå är fint väder så har ni säkert annat för er än satt läsa här ändå, så det kanske inte gör så mycket.

Nu ska jag ta en paus från datorn och skutta iväg till stallet för att massera både folk och fä, hästen ska vårdas och utrustning smörjas. Det är ett hårt liv och jag älskar det!

Förresten om någon av en händelse råkar snubbla över en svart Amazonas Elisabeth eller en Cattleman basic och ni inte vet vart ni ska göra av den så tar jag gäääärna emot! Just sayin´.

Ny dag, nya möjligheter. Inte möjligheter till fler skador hoppas jag och håller tummarna för att hästen mår bättre idag. Istället tänker jag möjligheter till lycka och välgång, positiva besked, och faktiskt, lite sol. Ja solen skiner idag, hipp hipp hurra och halleluja.

Imorgon åker jag ner till High Chaparral för att intervjua folk och titta på häftigaste westerntävlingarna i landet. Jag har fortfarande inte förberett en enda fråga, men det ordnar sig. Jag tänker göra imorgon till min dag. En bra dag. Som idag. Hoppas jag…

Det är visst synd om mig. Syndast i helaste världen. Inte nog med att det pissregnar, jag har en speta i lillfingret, Challe har diarré och jag inte fick någon frukost för att någon (ja skyll för fasen inte på mig) glömt handla, nej då, sedan får jag vänta en hel jefla timme i regnet med hunden eftersom bussfan redan hade fyllt sin kvot på en hund. Igen.

Men inte ska ni tro att det räcker nu. Nepp. Uppe på allt annat (och värst av allt) går hästkraken och skadar sig. Första dagen. I shit you not.

Jag hade hoppat av den förhatliga sabla jefelbussen och precis börjat få upp värmen, Challe hade somnat gott och maten skulle vara färdig bara någon sekund senare när Linda ringer. Linda är den söta lilla varelse som har stallet jag är i. Jag blir kall för jag känner på mig att något är fel. Det är det. ”Du, din häst är skadad” säger Linda med tunn röst. ”Jävla fans skit” tänker jag men säger lugnt (hur lyckades jag??) ”På vilket sätt?”

Biten, sparkad och trampad på visar det sig. Täcket hänger i trasor och hästen står på tre ben när jag snabbt som ögat tagit mig tillbaks till stallet igen med en förvirrad hund. Förutom diverse mindre bitsår har hon fått en rejäl spark mitt på skenbenet bak och så har hon troligtvis trampat sig själv på insidan kotan. Suck och jävla stånk.

Nu är lilla hästen desinficerad, omplåstrad, inlindad och pussad på. Inget är av men hon är mörbultad såklart. Hon får stå inne nu och så ska jag tillbaks ikväll och rå om henne igen.

Vad fan, det som gick så jättebra att släppa ihop dem ett par stycken i morse. Hela förmiddagen har de stått lugnt och betat sida vid sida och swish, åker jag hem och så brakar helvetet lös. Vem är det jag gjort något ont och varför kan vi inte snacka om det som vuxet folk istället för att hålla på med sån här skit? Va?!

Visst var det dags igen, det där att inte få åka med. Genomblöta efter promenaden från stallet försökte jag och Challe Berglund ta oss hem, men nehej, det fanns redan en hund så varsågoda att gå av igen. Jag börjar tro att Västtrafik kör nån vendetta mot mig.

Nu står vi i regnet och väntar eftersom busskuren är upptagen av en mamma med en liten kille som är så jefla rädd för hundar så han skriker om vi kommer närmare än tio meter och så kan vi inte ha det.

Om det är en hund på nästa buss blir jag mordisk.

Även om regnet öser ner, valpen inte vill äta och har diarré och jag har fått en speta djupt ner i lillfingert (som för övrigt är väldigt varmt och grymt svullet) och någon har glömt att handla så det inte finns någon frukost hemma (Alva är bortrest och försvinner sånt från huvudet ibland), ja trots allt detta så är det inte ett dugg synd om mig. Hur skulle det kunna vara det när jag har en indiandam som står ett par kilometer bort och väntar på mig?

Vilken kille. Under lång tid, säker flera månader, har jag framhållit vilken sympatisk varelse Alonso verkar vara. Jag tror jag hade rätt. I rest my case.

Och ni kan läsa om det här.

Jag kan säga att när jag kom hem möttes jag av en överlycklig Challe Berglund som inte fått följa med utan fick stanna hemma med en tråkig husse. Förlåt Martin, jag vet att jag inte får kalla dig för husse, men what can I say, jag är bubblig i hjärnan idag.

Nu har jag precis tagit en härlig skogsprommenad med valpas och kan äntligen andas normalt igen.