Jag vill varna känsliga läsare om att följande text är ett plagiat. Den innehåller också stora mängder alkohol. Och chili.

Receptet hittades ursprungligen i en bok av Texas-journalisten
Francis X Tolbert, en man som vigde sitt liv åt denna eldiga köttgryta.

Det hela började på det tidiga 60-talet då Tolbert skrev en artikel som
fick rubriken ”Jakten på den äkta chilin”.

Under de kommande åren fick han 48 000 brevsvar från världens alla
hörn. Han läste, lagade, reste, provåt och intervjuade levande legender
som Cap Warren, den siste ranchkocken som fortfarande kokade
mat åt sina cowboys på en vedeldad spis bakpå den täckta kokvagnen.

Ganska snart kunde Tolbert slå fast vad som a b s o l u t inte får
finnas med i en chili:

tomater
vita bönor
gul lök
köttfärs
Äkta chili lagar man nämligen på hela köttbitar och rätt lagad ska den
vara just vad namnet chili con carne antyder: rödpeppar med en
viss tillsats av kött.

Det stora problemet visade sig vara att hitta den rätta blandningen av
olika pepparsorter så att chilin får en bred fyllig hetta som varar länge
och inte enbart blir olidligt skarp.

Till sist tvingades Tolbert arrangera ett världens första chili-VM och det
recept som vi publicerar här är en variant av det som segrade
– NORTH TEXAS RED.

Det recept som följer är en lätt försvanekad version. Ingen som prövat det har
klagat på styrkan, men många har haft svårt att hitta de rätta ingredienserna.
För er som bor i Stockholm rekommenderar vi en butik som heter BBQ & Chili
som har det mesta i chili-väg och dessutom en stor sortering salsor och såser.

Det här är vad du behöver:

En mycket stor svart järngryta
En stekpanna
En liten kastrull
En helflaska tequila
Sex burkar ljust öl, helst det mexikanska Corona.
5 torkade ancho-pepparfrukter (De är stora, mörkt brunröda och finns i
affärer som säljer latinamerikansk mat. I nödfall kan de ersättas med en
blandning av mörkrött chilipulver och ett antal flådda, urkärnade
röda paprikor.)
1 chipotle-peppar (Röd, rökt. Finns konserverad i latinamerikanska
affärer.)
3 birdseye-pepparfrukter (Små spetsiga klarröda. Kan ersättas av
torkad, mald piri-piri).
4 jalapeno-pepparfrukter (Knubbiga, gröna. Finns på burk i de flesta
välsorterade livsmedelsaffärer. Ta den starka varianten.)
Baconfett (eller olja) att steka i.
10 stora vitlöksklyftor, grovt hackade.
5 kilo oxkött, skuret i centimeterstora tärningar.
En halv kopp mjöl.
En kopp chilipulver.
Två koppar mörk oxbuljong.
2 matskedar spiskummin. (Kännarna kan inte komma överens om
kryddan ska rostas innan den används eller inte.)
2 matskedar oregano.
2 matskedar malda korianderfrön.
1/2 matsked socker.
Salt, efter smak. Börja försiktigt!
Lite grovt majsmjöl, masa harina.
Så här gör du:

Ta dig en rejäl tequila. En platta med gamla Hank Williams-låtar bidrar
också till så att det rätta chili-perspektivet på tillvaron infinner sig.
Börja sedan med pepparn. Rensa bort stjälkar och frön. Koka den torkade
pepparn 15 minuter under lock, ställ åt sidan och låtsvalna.
Rensa och hacka den övriga pepparn. Ställ åt sidan. (Här är
en varning på plats. Peppar är starkt. Den BRÄNNS. Se upp för
ångorna när du kokar och tvätta händerna noga efteråt. Och
tänk noga på vad då gör med fingrarna det närmaste dygnet.
Om du petar dig i näsan kan du lika gärna göra det med
lödkolven.)
Ta ett glas tequila till, ett rejält glas. Det kommer att behövas. Nu
börjar det nämligen dra ihop sig.
Fräs vitlöken mjuk och brun. Lägg i grytan.
Öka värmen i stekpannan och börja stek köttet. Ta lite i sänder och rör
om ordentligt så att bitarna steks på alla sidor. Lägg ner i grytan. Detta är
ett varmt, osigt och tidsödande slitgöra som kräver både tålamod och tequila.
Blanda mjöl och chilipulver. Strö över köttet i grytan.
Sila av den blötlagda pepparn, men spara vattnet. Mosa den kokta
pepparn, tillsätt sedan all peppar till köttet.
Häll på pepparvattnet, oxbuljongen och öl tills vätskan täcker köttet.
Koka upp.
Nu är chilin på väg. En nöjd kock kan ta ett steg tillbaka, beundra sin
skapelse och belönar sig själv med ytterligare en tequila, raskt åtföljd
av det resterande ölet.
Låt chilin småkoka. Rör ner spiskummin, oregano och koriander. Rör ofta
så att mästerverket inte bränns fast i botten.
Fortsätt kokningen tills köttet börjar falla sönder. Det bör ta två,
tre timmar.
Tequila!!!
Det kan hända att chilin är lite lös när den närmar sig slutkokningen.
Riktiga Texasbor reder den då med grovt majsmjöl.
Gör slut på den sista skvätten tequila (om du inte redan gjort det).
Ta av grytan och skumma bort det fett som samlats ovanpå.
Den här satsen räcker till ett tjugotal normala människor, men högst
tio chiliälskare.

Servera chilin i små, djupa tallrikar. Många gillar att äta den med
majschips till, en klick cremé fraiche eller lite grovt riven cheddarost
ovanpå. Servera sallad, bröd, guacamole (avocadoröra) och stora
mängder ljust öl till.

Musiken är nästan lika viktig. Satsa på någon genuint: Hank Williams,
Buddy Holly, Joe Ely, Jerry Jeff Walker, Flaco Jiminez, Butch Hancock,
Commander Cody and his Lost Planet Airmen eller Gram Parsons.
Fram mot natten passar det utmärkt att spela Freddy Fenders odödliga
”Before the next teardrops falls”, Doug Sahms ”Wasted days and wasted
nights” eller Creedende Clearwater Revivals ”Lodi”.
Det går också att spela Wilco, Weeping Willows och helst bör alla sjunga
allsång i någon gammal Carter Family sång typ ”Will The Circle Be Unbroken”
Volymen bör vara öronbedövande. Sjung med. Skråla gärna. Och kom ihåg,
en äkta chiliafton S K A spåra ur fram mot natten.

FOTNOT 1: Sedan första publiceringen har vi mottagit en rad klagomål mot
tequilan i detta recept. De som har hört av sig har varit rörande ense om
att en helflaska är alldeles för lite. Naturligvis var den mängden enbart en
rekommendation, anpassad för en person.

Och kollegan Peter Svensson har förslagit en intressant variant. Den
följer här:

SNABB-CHILI:

I nödfall kan alla ingredienser utom tequilan utgå. I sådana fall
förkortas koktiden avsevärt.

FOTNOT 2: Nyårsafton 1990 lagade Jan Gradvall och Stefan
Lindström chili och följde detta recept slaviskt. Ingen av dem
minns någonting efter klockan 18.00 men överlevande har berättat
att kvällen var ovanligt lyckad.

FOTNOT 3: Texten ovan är en lätt omarbetad och uppdaterad
version av ett recept som publicerats två gånger i Expressen. Först
1988 och sedan 1991. Under några år var detta den mest efterfrågade
artikeln i tidningens arkiv. Vännerna på textarkivet berättar att de till
och med fick en förfrågan på en kopia från Saudiarabien under
Desert Storm.

FOTNOT 4: denna text får fritt spridas och kopieras under förutsättning
att ni inte blandar bönor i chilin.

Usch jag är så ofokuserad och rastlös. Mitt huvud är fyllt av träningar jag ska på, kurser som ska tas, vidareutbildningar som ska gås och mitt i allt detta har jag hjärtat fyllt av min fina dotter och min söta, om än något enerverande (just nu) häst. Varför jag håller mig med ett sto istället för en valack förstår jag inte, brunst är ett hie.

Mest av allt känner jag för att bädda ner mig i soffan under en filt och se på bra filmer hela kvällen. God mat ska serveras vid soffbordet så att jag slipper resa på mig. Alva skulle sova sött på en kudde i soffan och då och då skulle jag kasta föräldraförälskade blickar på henne och vara tacksam för att hon är min dotter. Och så skulle Martin låta bli att åka till Stockholm på fiiiiint företagsevent och bo på fiiiiint spa-hotell och dricka fiiiint öl. Han skulle ligga här under filten med mig istället och tycka att det var bättre än alla öl i världen.   Fast jag unnar honom lite trevligt häng i hufvudstaden, det gör jag.

Jag är så förbannat trött på allt revirpinkande när det gäller länder och vems de är. Mitt land hit och mitt land dit. Jag kan inte minnas att jag köpt Sverige. Jag råkade enbart ha turen att födas i ett land där man inte har en aning om vad det innebär att leva i ett land där man har bomblarm, eller där skolor beskjuts och bombas eller där soldater vaktar i varje gathörn. Det är jag tacksam för. Jag önskar att alla kunde födas under sådana förhållanden.

Det finns problem i Sverige, det finns det. Det finns fattigdom även här, det gör det. Folk misshandlas, folk blir dödade, barn far illa, så är det. Men det går ändå inte att jämföra med de ställen folk som inte har något val lämnar för att deras barn ska slippa bli beskjutna, svälta eller få sina könsorgan bortskurna. Jag gillar inte alla kulturer det kan jag inte påstå. I alla fall inte alla delar av alla kulturer. Jag hade inte passat som en flicka som snällt fogade mig i att bli bortgift med min 15 år äldre kusin till exempel. Jag hade inte heller accepterat att bli misshandlad, förtryckt eller förföljd på grund av min politiska åsikt eller för att jag råkade dejta fel kille.

Detta kan jag kaxigt sitta och säga eftersom jag har förmånen att inte ha fötts in i en sådan kultur, eller i ett sådant land där detta är tillåtet. Jag kan ärligt säga att sådana fasoner gör mig heligt förbannad. Men det har inte ett smack med personers nationalitet att göra, hade det varit svenskar tusen generationer bakåt som betedde sig så hade det inte gjort någon skillnad. Det är handlandet jag inte tål, inte människorna. Och oavsett vad jag tycker om hustrumisshandel, barnaga, bortgifte av minderåriga, könsstympning eller andra otäcka saker så har jag ändå inte köpt Sverige. Det här är inte mitt land. Det här är ett land där jag bor, tillsammans med några miljoner andra människor. Jag önskar och hoppas att fler människor som vill leva i fred och i lugn och ro kan komma hit.

Kan vi inte göra så här att alla som vill hålla på med våld och förtryck samlas på en och samma plats, kastreras så att de inte kan få oskyldiga barn som ska leva i skiten och sen kan alla andra, det vill säga flertalet människor här på jorden, ha resten av planeten att njuta av utan våld, utan förtryck och utan förföljelse. Kan vi göra så?

Jag inser att många av er kommer att reagera starkt på det jag säger och kasta saker som ”de har ju drivits till att handla som de gör av en anledning” och det stämmer. Jag tror inte det finns många som föds med en önskan att tortera eller skada andra. Men alla de som har hamnat i det läge att de vill utrota andra människor därför att de inte tycker likadant, har samma religion, är av fel kön, älskar människor av samma kön, eller någon annan anledning, de måste stoppas. Annars kommer det att födas fler människor som i tidig ålder blir skadade av sin miljö och det de får se och uppleva och så kommer den onda spiralen aldrig att ta slut. Så kan vi inte ha det. Det måste få ett slut.

Allt det här säger jag utan att skämmas. Utan att vara patriot. Utan att hävda att det här är mitt land. Utan att tycka illa om andra kulturer eller nationaliteter. Utan att tycka att svenskar är bättre än andra (vilket de, eller om jag nu ska säga vi, sannerligen inte är många gånger). Det här säger jag eftersom jag älskar människor. För att jag vill att alla ska kunna leva i trygghet. För att inte ett enda barn till ska behöva vara rädd eller fara illa. För att jorden är en fantastisk plats att bo på och jag är trött på att människor håller på att slåss om vems de olika platserna på den är. Skärp er! Oavsett ras, nationalitet, hudfärg och kön. Skärpning vem det än månde vara som gör andra illa! Basta!

Jag ska inte tortera alla ickehästälskare med news om alla fina egenheter min häst haft för sig idag, men jag ska tala om att de har lagt upp en ny banner på min sida på Hästliv.nu Gå ut och beundra den. Nu. Passa också på att upplev lite av den fantastiska stämningen från Chappen via filmerna som ligger uppe.

En gång för mycket länge sedan, det var ungefär i fredags, hade jag stora problem med att hitta en höstjacka. Hela internet söktes igenom utan annat resultat än att jag svor över alla fula, intetsägande, opraktiska eller snuskigt dyra jackor som finns här i världen. Frustrerat tog jag mig en tur på stan, och där var den. Jackan jag letat efter. Till ett rimligt pris.

Jag ger er min nya höstjacka (jag ska snart tvinga Martin att ta ett foto bakifrån också så att ni ser hur ursnyggt den är skuren i ryggen) : 

Jag har hört berättas om att det finns människor som tror att allemansrätten innebär att man kan gå in i närmsta trädgård och plocka påsar fulla med frukt. Jag vill nu bjuda hem alla dessa, och andra, människor till vår trädgård för att plocka äpplen.

Vårt äppleträd har burit hiskeligt med frukt i år och vi kan inte ta vara på allt. Äpplena faller ner på marken och ruttnar eller blir djurmat när vi inte hinner plocka av den. Så alla ni som känner er manade att stå på en stege vid ett äppleträd är välkomna att ta för er.

Jag har hört namnet några gånger, men varit för kulturellt outbildad för att veta vem det är. När jag igår lästa Sanna Lundells blogg där det stod att hon sett en dokumentär om just Marina på SVT så tänkte jag att jag skulle undersöka saken närmare. Bli upplyst. Våga chansa och klicka in mig på ett program om performencekonst. Sanna skrev ju trots allt att hon ville bli mer lik denna kvinna i allt hon gör och är, så sådär himla konstigt kan det ju inte vara. Tänkte jag.

Nu ska jag inte vara förmäten nog att säga att det här inte är konst, det kanske det är, men att stå mitt emot varandra och vråla, slå varandra, sparka varandra, skära sig med rakblad i magen, piska sig själv, ligga på golvet och yla eller gny, sitta naken på en pinne osv, det är i så fall konst som jag inte förstår. Jag är nog inte tillräckligt kulturell. Eller smart.

Däremot tyckte jag att experimentet med att sitta tyst, fastande, på en stol 7 timmar om dagen i 3 månader och titta besökare i ögonen var intressant. Jag förstår tanken med att vilja varva ner, sakta av lite på tiden som bara rusar. Vara närvarande. Jag är imponerad av att hon klarade det. Det är också intressant hur lätt det är att bilda nästan som en kult kring någon, hur lätt det egentligen är att beröra och påverka människor på olika sätt. Människors reaktioner på det ovana är alltid spännande att se. Marina är säkerligen en mycket karismatisk person och jag tvivlar inte på att hon förändrat livet för människor. I alla fall människor i vissa kretsar, eller som är av en viss mental karaktär. Med det menar jag inget illa, inte alls.

Marina Abrammovic har min respekt för sin beslutsamhet och sin uthållighet, för sin förmåga att vara närvarande i sina känslor. Men kanske inte just som konstnär. Inte min grej med lidande och smärta helt enkelt.

Bo säger: ”Om det tex börjar brinna i din lgh/hus och du hittas avsvimmad inomhus så hoppas jag det är en lång och stark man från brandkåren som hittar dig och inte en tunn kvinna på 1.60. För då är du död inom kort. Det har inget med feminism eller ej att göra utan är verkligheten. Den verklighet som skall få dig utburen till friska luften. Liksom att en person på 1.60, smal och tunn, man som kvinna, inte passar in på fängelser och häkten. Då är du naiv.”

Svar: Om det skulle börja brinna i mitt hus och jag, eller någon annan i min familj blir kvar inne så hoppas jag att den person som kommer för att rädda oss orkar bära ut oss, man som kvinna. Jag vet inte om du märkt det Bo, men alla kvinnor är inte 1.60 långa och modelltunna. Alla män är inte långa och starka heller, så att det är en man är liksom ingen garanti för att de skulle orka.

Dessutom var det inte det Ulf sa, han sa så här: ”Det ska vara kvinnliga brandsoldater numera. De orkar ju för fan inte ens dra brandslangen. Att gå in i en brasa med en kvinna är liksom inte samma sak som att göra det med en karl” Ingenting om varken kvinnorna eller männens storlek. Ingenting om personlig lämplighet för jobbet oavsett kön.

Ska vi enas om att det inte är bra att skicka in personer som inte orkar med sitt jobb, oavsett vilket kön de har? Känns det bra Bo? Och att det kanske var lite klantigt uttryckt av Uffe? Bara lite?

Om precis på dagen en vecka sitter jag i en bil på väg norrut. Vandring i fjällen står på schemat och jag ska njuta som få. Det kan bli kinkigt att vara borta från barn och häst, men jag får försöka klara det.

Ända sedan jag var liten har vår familj åkt upp till Idre Fjäll en vecka på sensommaren och njutit av att se de svenska och norska fjällen explodera i en färgkaskad av ljung och andra fjällväxter. Vi paddlar kanot, vandrar, rider, forsränner, cyklar och bara är. Visst låter det hurtigt? Det är det också, men som de stadsmänniskor vi ändå är bor vi mycket bekvämt i fina stugor på anläggningen. Det får finnas gränser för vildmarkslivet.

Våra år i Idre har varit fantastiska och har ofta delats med kompisar samt flick/pojk-vänner till mig och brorsan. I år blir det annorlunda. Den här gången är det bara jag, min mamma och min syster som ska åka, och vi stannar bara i fyra dagar. Nästa år åker vi som vanligt, hela tjocka släkten. Nåja, i alla fall mamma, pappa, syskonen och brorsans flickvän, samt Martin och Alva. Nu får vi frilufsa ensamma. Det går nog bra det med.