Min man är en fena på statistik och analyser kring sport. Det är lite av hans jobba att vara bra på sånt, matematiker som han är, tillika sportnörd. Just nu håller han på att ta fram något system som är viktigt för folk som spelar, eller om det är för spelbolagen. Något av det, jag vet inte så noga. När han förklarar så hör jag ungefär ”bla bla bla bla säkert spel bla bla bla…” och jag orkar inte engagera mig tillräckligt för att ta reda på för vem det är säkert.

Många gånger förs de här monologerna i sängen. Där ligger vi nedstoppade under täcket med en bra dag bakom oss och förhoppningsvis en bra dag framför oss. Däremellan kommer det en bra natt. Om det inte vore för den där datorn i mannens knä som aldrig stängs av. Det är svår att få till en bra natt med en dator närvarande. Har inte ni också svårt att sova när det ligger någon bredvid och knappar på tangenter? Till slut suckar jag och säger ”ska vi ligga i samma säng så får du stänga av, annars går jag in i andra rummet” och då mumlar han lite om att han strax är klar. I bästa fall. Oftast hör han inte riktigt rätt på öronen utan tror att jag frågat intresserat om hans jobb och drar igång en ny harang om fotbollsanalyser. Då tar jag mitt pick och pack, det vill säga AjFånen och går in i mitt arbetsrum, till min egna sköna säng som står där. Nog för att jag älskar min man, jag gör ta mig fasen nästan vad som helst för honom, men jag har svårt för att sova med hans älskarinna i sängen.

Jag tänker lite som så här att Ulf Brunnberg kanske hade trivts bra i Iran bland de religiösa ledarna. De verkar ha liknande åsikter om vad kvinnor bör göra och inte.

Inte särskilt lysande Ulf. Får jag säga Uffe?

Medan regnet öste ner utanför kröp jag och Martin ihop i biomörkret för att se Snabba Cash 2. Den var lika mörk som salongen, extremt tragisk på alla sätt. Hela filmen genomsyrades av människokyla och desperation. Man kan inte kalla det en upplyftande film som man mådde gott av, det kan man inte.

Jag har läst böckerna och gillade dem, även om jag var fylld av ett enormt raseri större delen av tiden det tog att läsa. Man kan likna mina känslor vid hat. Vad fan, det var hat jag kände. Samtidigt så inser jag att något har gjort dessa människor till det de är och då börjar något som är sorg att röra sig i mig istället. Eller inte istället, men det blandas med hatet till någon slemmig sörja som man mest har lust att kräkas upp.

Tillbaks till filmen. Den enda likhet den hade med böckerna var karaktärerna och just det där mörka och tragiska, desperata. Storyn var en helt annan. Jag förstår inte riktigt varför man tar en bok och ska göra film av den och sedan byter man ut hela storyn? För mig blir det ett stort minus. Stort. Men skådespeleriet får ett väldigt stort plus.

Är det någon som har erfarenhet av dessa? Hur varma är de? Andas de?

Jag har funderat på att köpa mig ett par själv, finns ju även för vuxna, eftersom jag vistas ute löjligt mycket vad värdet än hittar på. Så är det med stall-livet. Men så känner jag lite grann att jag inte kan med att tänka på mig själv på det sättet när jag har en dotter som är ute lika mycket hon och också behöver något att linda om fötterna i höst. Helst något som är lagom varmt och vattenavstötande. Så vad säger ni?

Det här med att Iranska kvinnor blivit bannlysta från 77 kurser på 36 olika universitet – för att de har högre betyg än männen, och så kan vi ju inte ha det!!! – får mig att se rött i så  många olika nyanser så att vi förmodligen får hitta på nya namn åt några av dem. Ingen av dem drar mot rosa om man säger så.

Att de religiösa ledarna är oroade över den sociala utvecklingen som kan bli en bieffekt av att kvinnorna har höga betyg, som tex mindre barnafödande, får mig nästan att tappa andan helt. Jag har mest lust att rada upp dem och ”nybe dem i neså” (nypa dem i näsan), men så får man ju inte göra, så jag nöjer mig med att sucka djupt och förtvivlat över den sjuka värld vi fortfarande lever i år 2012. Sjuk, sjuk, sjuk. Jag ska erkänna att jag först skrev något helt annat än att nypa folk i näsan, men jag ändrade mig. Man skall inte hota människor.

Kamran Daneshjoo, någon slags minister, slår ifrån sig all kritik och säger att 90% av kurserna fortfarande står öppna även för kvinnor och att detta beslut krävs för att skapa balans. Jaha.

En del bloggare skriver aldrig något om sina barn. De hålls frekvent och bestämt borta, bilder är bannlysta och namnen, i den mån de ändå nämns, är kodade. Jag kan förstå varför, det kan jag absolut. Men det här är ingen sådan blogg. Alva förekommer tämligen regelbundet, god damn it, hon står för majoriteten av inläggen till och med.

En del bloggare skriver aldrig något om sina partners. De kanske inte får lov, eller så tycker de inte att partnern hör hemma på bloggen av någon annan anledning, vad vet jag. Det här är ingen sådan blogg heller. Martin blir exponerad vare sig han vill eller inte, och jag tänker att de flesta nog förstår den kärlek som ligger bakom en del ironiska beskrivningar av vårt förhållande. Jag tror och hoppas att alla inser att jag allt som oftast driver med mig själv i de inlägg som handlar om min man. Förutom när jag driver med honom förstås, för nog är han lite knepig ibland, det är han.

En del bloggare skriver väldigt mycket om kläder. De har förmodligen mode som intresse och tänker sig att de ska bli en ny Sofi Fahrman eller Elin Kling. Eller så är de Sofi Fahrman eller Elin Kling. Hur som helst så är inte det här en sådan blogg, inte någonstans. De redigerade bilderna är mer frånvarande än Iranska kvinnor på 70 högskoleprogram och tipsen om vart man kan handla dagens outfit inskränker sig till något inlägg i halvåret. Max. Idag hade jag tänkt break the habit och skriva om höstens kappor och har därför sonderat terrängen på det fina internet. Till min besvikelse hittar jag inte en enda kappa som jag skulle kunna tänka mig att visa mig i, inte ens i stallet, utan hittar istället bilder som den nedan. Det är så vi ska se ut i höst.

Jag känner väl lite så här: Hellre springer jag naken bland isbjörnar eller badar bland vithajar med rått kött fastbundet vid mig än att jag spökar ut mig så. Ungefär så.

Bild från Feminina

PHOTO © Jonas Gustavsson
FILENAME IS DESIGNER NAME
Fall Winter 2012

Det finns ingen som kan himla med ögonen som min man. Allt som oftast är han nära att dö frustrationsdöden och kvider fram ett ”ahmeh, Linnéaaaaa”. Jag kan inte förstå hur han kan ha så lätt för att bli upprörd över bagateller. So what att jag råkade slänga matresterna i vanliga soporna istället för i komposten?! It´s not the end of the world, säger jag. Det är just vad det är, säger han och predikar en lång stund om miljön och den globala uppvärmningen och annat klimatsmart snack.

Om jag skulle jämför min mans ögonhimlande med något så skulle det vara en tonåring som tycker att föräldrarna är jobbigast i väääärlden. Förgäves försöker jag få min man att förstå att jag inte är hans mamma, det gäller på alla plan, och att han inte heller är min pappa som har rätt att predika och bestämma. Vi jobbar på det där, men det är inte lätt. Att hitta sin roll här i livet är svårt, det är det.

Igår trodde jag nästan att det var kört på riktigt och att jag skulle få ringa ambulans. Det var när mannen fick klart för sig att jag tänkte ta bilen för att lämna Alva på dagis (som ligger drygt 10 minuters promenadväg hemifrån) eftersom vi hade väldigt bråttom. Inte ens ett ”ahmeh” fick han fram, han bara pep obegripligheter och blev rödare och rödare i ansiktet tills han gick därifrån. Bekymrat satte jag mig och Alva i bilen och undrade om det var något jag sa…