Brukar försöka undvika att ta bilen när jag skall ner till centrum, det finns tillräckligt med bilar där ändå, men idag var jag tvungen för att få ihop livet. Jag har bara en sak att säga om trafikvett: Folk är ta mig fan helt jäkla dumma i huvudet, både bilister, cyklister och fotgängare. Att det inte händer fler olyckor är inget mindre än ett mirakel. På riktigt, folk är inte kloka överhuvudtaget.

Denna eftermiddag verkade folk vara än mer galna än vanligt. På mindre än en halvtimme såg jag säkert 20 fullkomligt idiotiska agerande av alla ovanstående kategorier. Cyklister som dundrade rakt ut i vägen utan en tanke på att stanna fastän de hade rött och bilarna grönt. Folk som gjorde likadant. Och bilisterna… ja herregud, vart ska jag börja. Totala idiotomkörningar i vansinnig hastighet, mitt i stan. Förare som kastade sig in framför andra bilar utan att blinka och utan att bry sig om att vänta på att bli insläppta. Busschaufförer som definitivt körde efter regeln störst går först utan någon som helst hänsyn till övriga trafikregler.

En av dessa förare som tycktes ha druckit ur fel flaska så att säga hade mycket riktigt krockat. Eftersom det var stopp och jag hamnade precis vid platsen (jag kom bara några sekunder efter olyckan) hörde jag bussföraren gorma om att bilisten för helvete får akta sig när det kommer en buss. Jag tänker att ja, de flesta bilister aktar sig nog om det kommer en buss, men om det nu är så att bilisten är i vägen så ger det ju knappast bussen rättighet att dundra in i bilen för det. Jag tänker att det inte är det bästa sättet att komma fram fortare på, tvärtom. Föraren gormade om att han minsann hade företräde och att bilisten fick skylla sig själv. Jag tänker att han på det hela taget verkade rätt puckad. Jag menar, oavsett om man har rätt i sak så mejar man väl inte ner folk bara för att de inte borde vara där de är, inte om man kunde stannat, vilket bussföraren hade kunnat. Nu blev han istället kraftigt försenad, bara för att han prompt skulle markera att han faktiskt hade rätt att köra.

Jag blir inte klok på folk. Ingen respekt, ingen hänsyn, inget folkvett, inget trafikvett och ingen självbevarelsedrift att tala om. Nu tar jag helg i alla fall.

Jag skall gå mycket rakt på sak: Jag skäms. Låt mig förresten omformulera: Jag skäms något så in i helvete.

Det finns människor som inte har råd med mat och kläder till sina barn. Nu pratar jag inte om människor i, säg till exempel Afrika, utan här, i vår omedelbara omgivning. På riktigt. Kyrkor och andra organisationer har fullt upp med att dela ut basvaror och kläder till behövande barn här i Sverige. Och deras gåvor räcker inte på långa vägar, antalet behövande är så mycket högre än vad vi medelklassare, för att inte tala om överklassare, någonsin velat tänka på. Det här sker just nu, år 2014, i Sverige.

Det finns en teori, som för många är dagens sanning, om att landet byggs av konsumtion. Att vi måste handla mer, att det är bra för oss, att det skapar jobb. Och visst, mer shopping skapar fler jobb. Men att det skulle vara sunt och bra för oss att springa snabbare och snabbare i hjulet av materialism är så befängt att det saknar motstycke.

Jag tänker ofta på dessa saker, men något mer intensivt nu i stressiga juletider. När människor sliter sönder sig för att få råd att leva upp till de förväntningar som ställs på högar av julklappar och ett dignande julbord. När allt som kan få dem att koppla av är en drink. När barn hamnar än mer utanför när deras föräldrar trots allt inte har råd med varken mat, kläder eller julklappar. När barn är ensamma medan föräldrar stressar livet ur sig för att hålla skenet uppe, för att inte underkännas när deras prylar och kläder bedöms av omgivningen. När barn blir vittnen till fylla och berusning.

Är vi helt galna som går på farsen om att detta samhälle är något eftersträvansvärt? Vart har vår medmänsklighet tagit vägen? Har vi blivit så indoktrinerade att vi tror att det är så här det måste vara, att en sådan utveckling är bra och rätt? Jag mår illa av tanken.

Ändå, det är inte därför jag skäms. Jag skäms för att jag sitter här, med mitt fantastiska liv, och klagar för att jag inte har mer. Jag har gått i fällan, precis som alla andra. Istället för att vara tacksam och nöjd kräver jag mer. Istället för att njuta av varje måltid lagad av färska råvaror, oftast ekologiska, gnäller jag över att jag faktiskt måste laga maten, att jag måste avbryta mitt flow när jag skriver mina böcker för att resa på ändan jag placerat i en mjuk soffa i mitt hus för att öppna kylskåpet och välja och vraka och ta beslut om vad jag skall ge mitt barn att äta. Jag gnäller över tvätthögar, för att vi har så mycket kläder att vi kan byta varje dag och på så vis få ett berg av tvätt. Allt medan barn i samma stad som jag själv bor i går hungriga och fryser, medan barn längtar efter att julen skall vara över och att de inte skall hamna för mycket utanför när kompisarna berättar om vad de har fått i julklapp, medan de själva kanske inte fått något alls.

Jag skäms och jag mår illa över mig själv och alla andra som liksom jag springer på i egoismens och girighetens hjul.

Fullt upp så här innan jul. Allt är spännande och roligt så jag skall inte klaga, inte alls. Ändå ser jag fram emot julafton då inga datorer eller mobiltelefoner är tillåtna, då vi bara skall äta fantastisk mat (har mixat vegetariskt julbord med det traditionella, ger er gärna recept om ni är intresserade), umgås, spela spel och gå på tomtejakt med grötfatet i högsta hugg.

Varje dag blir ytterligare några kapitel på första boken i serien med SAM-böckerna om Superfyran klara. Jag kan knappt bärga mig tills jag får berätta mer för er om denna nya bokserie för barn. Det är så roligt och spännande och stort att jag nästan spricker för att tala i klyschor.

Dessutom är det flera signeringar på gång av böckerna om Emelie Lexander. Ica Focus, Coop på Backaplan och Bäckebol samt en del andra butiker kommer att besökas nu sista veckorna innan jul. Jag återkommer med exakta tider och datum. Nu närmast skall jag medverka i Svt:s program Debatt och den 16/12 kommer ”hemma hos”-reportaget ut i Hemmets Veckotidning som släpper sin julspecial i samma nummer.

Jag hoppas att ni alla har en lika rolig tid nu i december och att ni inte låter stress och jäkt sätta klorna i er. Slå er fria och bestäm er för att det inte finns några måsten på jul. Ni bestämmer själva reglerna. Njut av att göra så lite som möjligt och umgås med de som står er närmast. För mig är det precis det julen handlar om.

Instagram, Facebook och bloggar svämmar över av bilder på ”smakfullt” inredda hem. Smakfullt beror naturligtvis på vilken smak man har, men det finns något för alla. Gemensamt har de i alla fall det att allt är noga utvalt och placerat med omsorg. Så fint och så inspirerande. Jo men på riktigt, det tycker jag också. Problemet är att hemmen rätt sällan ser ut sådär i verkligheten. I alla fall inte om man har barn. I alla fall inte om man tillåter barnen att faktiskt leva i sina egna hem, inte bara existera.

Jag träffade nyligen en tjej som driver ett instagramkonto som är mycket välbesökt, där hon visar bilder på sitt hem och ger inredningstips. Vi pratade lite om vad som är svårast med att ha ett så nischat konto. Hon sa, mer eller mindre ordagrant, att det svåraste för henne är att få barnen att låta bli att pilla på saker där hemma. Att de ofta blir ledsna för att de inte får hjälpa till att sätta sin prägel på hemmet och att de ibland blir besvikna på att de inte får ha sina teckningar och andra konstverk framme, eftersom det förstör den bild hon vill skapa.

Nu vill jag inte sätta mig till doms över hur andra människor väljer, men jag tycker att det är oerhört tragiskt när man tycker att det är viktigare att upprätthålla sin image på sociala medier än att ge barnen utrymme i hemmet. Jag tycker också om att ha det fint runt mig, att hålla ordning och jag älskar inredning, men gud hjälpe mig om jag inte lät mitt barn få röra sig hemma av rädsla för att det skulle stöka till eller spräcka bilden av det perfekta hemmet. Just nu är Alva inne i en väldigt pysselperiod och det ligger allt som oftast papper och lim och pennor och annat framme på både rums- och köksbord. Visst kan jag ibland få halvt om halvt nervsammanbrott över att det alltid är en massa prylar framme, men så ser man med vilken glädje och kreativitet hon tar sig an varje nytt konstverk hon skapar. Hur skulle jag då kunna vara så småsint och trångsynt att jag inte lät henne hållas (i annat syfte än att jag skall ta en käck liten bild av hur vi pysslar och har det såååå treeeeeevligt ihop hemma)?

Allt har en baksida. Jag känner mig så ledsen och förtvivlad över det sjuka samhälle vi skapat och att de stora förlorarna är barnen. Vi borde skämmas!

Nu när jag vräkt ur mig över mammorna kan vi gå över till papporna istället. För de finns ju också. Jag har erfarit hur två pappor suttit lugnt vid ett fikabord, djupt inbegripna i samtal om budgetrapporter och liknande, medan deras barn har suttit i sina vagnar på utsidan fönstret till caféet, för det är ju ”så bökigt att ta in dem, de klarar sig en stund där ute, de ser oss ju”. Ja det är sant. Barnen i fråga verkade vara nöjda en stund, men när regnet letat sig innanför regnskyddet och barnen inte längre tyckte att det var särskilt lajbans att sitta därute, själva, ja då började de såklart att gråta. Mer och mer. Papporna tog det hela mycket lugnt och tyckte att de snart var klara, så barnen klarade sig nog en liten stund till.

När barnen på alla sätt visade att de inte alls klarade sig ute i regnet längre suckade papporna och trixade in barnen. Med jackor och mössor på. Inget knäppa upp eller av med mössan, de skulle ju ändå snart gå. Sa papporna i säkert en halvtimme.

Nu går papporna över till att prata om hur trevligt det är att vara hemma på fredagar med sina barn. Fast det är ganska utmattande. Det är faktiskt rätt skönt att det snart är helg så att mammorna kan ta över igen. Skall de förresten åka till gymmet ihop på lördagen? Det kan vara skönt att få stressen ur systemet, jo för vem hade kunnat tänka sig att det är så jobbigt och hektiskt med småbarn? Fast det är ju mysigt också, det är det ju, och man måste anpassa sig till det moderna samhället och faktiskt utnyttja sin nya rätt att som pappa få vara hemma med barnet någon gång under de två första åren.

Ungefär här någonstans vill jag kräkas och väljer att återigen gå någon annanstans. Det här är verkligen inte någon bra arbetsdag.

(ja jag kan sitta hemma i mitt eget hus om jag nu stör mig så mycket på att det finns annat folk ute också, men i vanliga fall får jag väldigt mycket mer gjort när jag tar mig hemifrån)

Favoritcaféet med datorn och manuset. Alltid en bra idé. Nästan. Just idag verkar det dock som om jag borde tänkt om och satt mig någon annanstans. Två mammor med bebisar, uppskattningsvis två månader gamla, är här och underhåller resten av gästerna med diskussioner om skönhetsprodukter och bantningstips. En av bebisarna har skrikit i princip hela tiden sedan jag kom. Mamman är synbart irriterad och fräser att det faktiskt inte är matdags än och att hon bannemig inte tänker ställa upp på att vara någon jävla mjölkmaskin. Inte en enda gång sedan jag kom har hon gjort någon ansats till att ta upp och mata barnet.

Jag kan inte ens börja beskriva hur illa berörd jag blir av sånt. Barnet är i princip nyfött, ovant vid känslor som hunger och kyla. Van vid att ständigt vara omsluten av mammans kropp. Nu hänvisad till att själv reda ut sina rädslor och behov, liggandes i en vagn utan att bli varken ”hörd” eller ”sedd” av en mamma som bryr sig mer om att hon minsann redan är i sina vanliga jeans och vad hon skall laga för mat på parmiddgen imorgon än om barnet som ligger övergivet och skriker ut sin desperation.

Många tycker säkert att jag trampar på ömma mammatår nu och att jag inte har en aning om varför hon gör som hon gör. Det är sant. Jag trampar på tår och jag hoppas att det gör förbannat ont. Jag vet inte vad som ligger bakom, men jag har suttit här i över en timme och vad som än ligger bakom att mamman inte tar upp och ger sin nyfödda mat, närhet och trygghet så ger jag blanka fan i det. Ingenting kan berättiga ett sådant beteende. Jag står för det och jag kan hantera att bli avskydd för det. Bebisen däremot kan inte hantera situationen mamman sätter den i. Jag hoppas att det känns på riktigt om jag vrider om klacken mot tårna lite extra och far ut i åsikter om folk som beter sig så här mot sina barn.

Om det nu skulle vara så att mamman har problem med amningen, av vilket slag det än är, så finns det hjälp. Då får hon väl flaskmata, eller stanna hemma i lugn och ro med ett så litet barn tills amningen fungerar igen. Bebisen skall inte behöva utsättas för det här bara för att mamman inte kan hantera situationen. Det är hon som är vuxen. Det är hon som skall ta sitt förbannade ansvar!

Jag har nu att välja på att gå fram och tala om vad jag tycker eller att gå härifrån. Att stanna kvar och se på i tystnad fungerar inte längre.

Det blir mer och mer tydligt för mig att man måste vaka som en hök över vad barnen gör när de sitter med surfplattor, datorer och mobiler. Här hemma har vi som regel att Alva inte får sitta någon annanstans än i köket eller i vardagsrummet när hon spelar de spel vi laddat ner som appar till ipaden och hon får inte vara ute på nätet om inte vi är med. Man har ingen aning om vad de små liven råkar klicka in sig på och efter händelsen där det var reklam för The Conjuring på Ylvis Youtubevideo barnvänliga ”Truckers Hitch” är jag livrädd för vad hon kan råka ut för.

Häromdagen kom hon hem och frågade vad torterad betyder. Jag blev lite ställd eftersom jag inte ansett att ämnet tortyr är något man behöver veta så mycket om när man är sex år och skall ha fullt upp med att leka och vara barn. Det visade sig då att Camilla Läckberg har som en del av sin marknadsföring för nya boken lagt upp ett videoklipp där de låtsas sälja en ny kollektion av barbieliknande dockor och leksakshästar. I videon är dockorna sönderslitna och blodiga och försäljarrösten pratar glatt om den torterade och mördade stalltjejen och att man nu kan bygga upp sitt eget Fjällbacka och lösa mordmysterier.

Det hela är fejk och det står på klippet att dockorna är för åldern 18+ men det förstår ju inte en 6-åring som råkat se klippet. Jag har läst kommentarer kring klippet och folk jublar över den suveräna marknadsföringen. Folk tycker att det är jätteroligt och såååå bra! Själv blir jag bara äcklad. Ja, faktiskt, äcklad. Jag har redan tidigare berättat om vad jag tycker om senaste boken som är ett frosseri i barntortyr av högsta rang. Att ”humoristiskt” låtsas sälja torterade och misshandlade leksaker är bara en fortsättning på galenskapen.

Jag blir uppriktigt förvånad över att så många tycker att senaste boken är hennes absolut bästa. Vill folk verkligen läsa om torterade och mördade barn för nöjes skull? Undrar man inte hur någon kan fantisera ihop sådana historier för skojs skull, för att folk skall nöjesläsa dem? För mig är det obegripligt.

Kontentan är i alla fall att jag kommer att vara ännu mer försiktig än vad jag redan är med vad Alva får hålla på med på telefoner och datorer. Jag hoppas att även hennes kompisars föräldrar är det. Våra barn är så utsatta på nätet, för både det ena och det andra. Jag vill inte att mitt barn skall drabbas av intryck hon inte är mogen att kunna hantera än. Hon skall få vara ett barn, så länge det bara går. Det är hennes rättighet och min skyldighet att se till att hon är skyddad från att kastas in i en sjuk vuxenvärld för tidigt.

”Vem är du?” Så banala ord, ändå kan de ge en kalla kårar. I alla fall mig.

Vid läggningen idag uttalade Alva just de orden. Vi hade läst saga och sjungit ihop en stund och jag låg och grejade med hennes hår sådär som hon tycker om och plötsligt stirrade hon snett över min axel och sa ”Vem är du?”

”Vad menar du, det är ju jag…?” sa jag (såklart)

”Jag menar inte du utan den som stod där”, sa Alva och pekade bakom mig, mot en tom plats.

Jag är inte en av de som tror på spöken och dylikt, ändå får jag rysningar av sånt.

Alva är expert på att skrämma livet ur mig på andra sätt också. Jag vet inte hur många gånger jag vaknat av att hon står precis bredvid min säng och bara stirrar på mig tex. Eller när jag tittar upp från handfatet och in i spegeln efter att ha tvättat bort sminket så står hon plötsligt bakom mig. Såna där saker.

Nu skall jag varva ner på bästa tänkbara sätt: Dags för tv-serier!

Idag är det första måndagen i månaden och klockan slog just tre på eftermiddagen. Ergo – testlarm över hela Sverige. Det slog mig precis att jag inte har någon som helst aning om vad man förväntas göra om larmet går någon annan dag, någon annan tid. Om det är på riktigt. Finns det någon plan? Skall man ta sig någonstans? Skall man gömma sig? Ska man sitta lugnt och vänta till faran är över? Jag har ingen aning. Har ni?