Vad har serierna Lost, Suits, White Collar, The Glades, Breaking bad och Sex and the city (och säkert fler) gemensamt? Skådespelarna är de samma, såklart.
Det känns rätt lustigt när samma skådespelare fortsätter dyka upp i alla dessa ”stora” serier. Kan det vara ett tecken på att man sett för många?
Jag läser ju som bekant inte andra bloggar eftersom jag inte anser mig ha tid. Ibland skäms jag nästan över det eftersom jag blir så glad över alla er läsare, men det är den bistra sanningen.
Nu har jag i alla fall pratat en del med en tjej som precis som vi tagit med sig familjen och flyttat till Spanien. Hon har en blogg och jag var ju bara tvungen att kika in där och tipsar er om att göra detsamma. En jättefin sida där hon skriver om sitt nya liv. Läs här.
För övrigt har nu resfebern börjat sätta in på allvar. Det är första gången sedan Alva var liten vi flyger med henne nu och jag oroar halvt ihjäl mig (helt irrationellt eftersom jag utan att blinka sätter mig i bilen och kör omkring med henne så gott som dagligen). Men längtan till sol och värme är större än oron och det kommer bli så härligt!
Känner mig sjukt stressad av tusen anledningar just nu. Jag ska klara mig själv med Alva i nästan en månad nere i Spanien medan maken åker tillbaks hit hem för att jobba. Jag ska ta mig runt med ett mycket åksjukt barn på vägar jag inte känner till, där jag inte hittar, där jag knappt kan språket, där jag knappt känner någon…
Dessutom ska jag jobba under tiden vi är borta. Och så ska huset här hemma packas ihop (nej inte huset, men alla saker) när vi kommer hem, vi ska bo tillfälligt i Hunnebostrand innan vi flyttar ner i augusti. Och innan dess ska vi iväg en sväng till fast till Costa del sol istället. Så långt är väl det mesta rena i-landsproblem, jag inser det. Men det finns mer under den ”lyxiga” ytan.
Uppe på allt är en mycket nära anhörig till mig väldigt sjuk. Det känns så kluvet att alls åka nu, men jag vet att personen i fråga vill att jag ska åka. Jag har varit på sjukhuset flera gånger nu och jag hoppas att jag kan leva med mitt beslut att åka om det värsta inträffar.
För att försöka koppla av lite och stänga av hjärnan för åtminstone en halvtimme har jag unnat mig lite nagelfix idag inför resan. Lite färg livar alltid upp. Shellac is da shit.
Fettisdagen har kommit och gått och inte en enda semla har jag fått. Inte ens minsta smula. Nedrigt är vad det är. Tröstar mig med att jag inom fem dagar kommer ligga på en solterrass och njuta av sol och ljus i alla fall istället för den här kvävande, fuktiga dimman som endast varieras av regnskurar. 
Jag gillar när det är ordning och reda. När man vet vad som gäller. När det finns strukturer som gäller oavsett vem man pratar med, att regler inte ändras helt godtyckligt. Det här kommer bli en av mina största utmaningar i Spanien, det förstår jag.
Helt motsägelsefullt avskyr jag däremot fyrkantiga system, system där man inte kan se till individen och tänka utanför ramarna ibland. De två känslorna går inte ihop, jag vet, inte desto mindre har jag dem båda.
I Sverige är fyrkanten många lever i knappast gjord av skynken som kan flyttas lite på ibland, snarare av stenhård betong. Regler är regler och de gäller oavsett vad, många gånger helt in absurdum. Jag var med om ett sådant exempel häromdagen.
Jag var på ett kontor där jag skulle anmäla mig i receptionen. Det var bara jag där, jag och receptionisten, så jag gick fram och anmälde mig helt enkelt. Receptionisten tittade på mig och frågade om jag tagit nummerlapp. Förvirrad försökte jag förstå om hon drev med mig, det fanns ju ingen annan där, varför ta nummerlapp?
”Jo du förstår, det blir lättare för mig då för då blir det rätt i systemet. Jag behöver trycka fram rätt nummer och det går ju inte om du inte har en nummerlapp…”
Tanten var fullt allvarlig och tyckte att det var ett stort problem att inte få trycka på en knapp som bläddrade fram rätt nummer på skärmen. Kanske fördes det någon form av statistik över hur många besökare hon haft under en dag? Fast det tror jag knappast, det var liksom inte den typen av kontor.
Jag fick i alla fall ta en nummerlapp, tanten fick tryckt på knappen och sen fick jag lov att anmäla att jag kommit. Ordning och reda.
Nu är det här ett något extremt exempel, det är första gången i mitt liv något sådant hänt, men jag (och förmodligen varenda kotte i landet) har varit med om flertalet exempel på hur saker styrs inom en fyrkant av järn. By the book ska det vara, annars faller hela samhällsstrukturen som ett korthus. Ungefär.
Hur kan det komma sig att jag blir så uppretad av båda sidorna av skalan? Och hur kommer det sig att jag överhuvudtaget lägger energi på det här, det är den stora frågan. Ta tag i dagen istället människa!
Får ofta frågan om vad som gjort att vi tar steget att flytta till Spanien som barnfamilj. De flesta som flyttar är trots allt pensionärer, de yngre nöjer sig med att ha ett semesterställe på sin höjd. Och framförallt, hur kommer det sig att vi flyttar till Costa Blanca (i alla fall till att börja med), när det är lägre medelålder på Costa del Sol?
Det vi tänker med Costa Blanca är att det är lite billigare att bo och leva, något bättre klimat, något kortare restid, något billigare att flyga, skolan är lite billigare… Ja det finns som ni ser flera anledningar. Jag frågar mig relativt ofta varför det är så många fler barnfamiljer som flyttar till Costa del Sol än till Costa Blanca? Dags att vända trenden kanske?
Därför vill jag nu vända på frågan. Vad skulle krävas för att DU skulle flytta till Costa Blanca innan pensionsåldern? Vad fattas där som gör att du hellre hade valt något annat? Vad skulle du vilja se fanns som inte finns?
Kan inte låta bli att dra något på smilbanden åt denna cyniska och något negativa presentation av (människorna på) solkusten. Costa del Sol alltså.
Har fått många nyfikna frågor kring huset vi ska bo i nu en månad under våren. Har dubbelkollat med ägaren och det är ok att jag lägger upp lite bilder på det och omgivningarna. Kan också hälsa att om ni har frågor kring priser och tillgänglighet så är ni välkomna att höra av er till Catarina Eriksson: catarina_y_eriksson@hotmail.com
Huset ligger nära Villamartin Plaza, som syns på en av bilderna nedan, och har utsikt över en av alla de fina golfbanor som finns i Orihuela Costa. Även om huset ligger på en lugn tvärgata finns det restauranger och affärer finns precis överallt i närheten och havet ligger bara några minuter bort. Catarina har gjort ett jättejobb med att renovera och förbättra huset sedan hon köpte det och vi ser verkligen fram emot att få husera där en hel månad. Längtar särskilt efter den stora takterrassen som badar i sol… Kommer bli great! Rapporterar snart på plats.
Innan jag åker söderut igen vill jag gärna berätta att fjärde boken om Emelie Lexander, ”Drömmen om en häst”, nu är på väg ut i handel. Väldigt roligt naturligtvis och en sporre för mig att skriva vidare på allt annat jag vill få ner i manusform.
Boken kan förbeställas från förlaget. Klicka in här och beställ ditt exemplar!
Jag hoppas att alla ni läsare vill fortsätta att följa Emelie Lexander och hennes stallkompisar. För er som inte är hästintresserade hoppas jag kunna locka med en ny bokserie snart, bara jag får loss tiden till att sätta mig och gräva ner mig i arbetet med att skriva färdigt manuset. Ibland är det svårt när livet kommer emellan, men jag skall verkligen göra mitt bästa för att få klart det nu när jag är i Spanien.
Betyg från fjärde klass. Han säger det så bra. Huvudet på spiken. Spot on. Älskade Ankan!