Har ni tittat på kvällens avsnitt av Parneviks? Jag har som jag tidigare skrivit börjat kolla på serien och jag gillar den faktiskt riktigt mycket, av flera anledningar.

De tidigare avsnitten har jag mest skrattat, men just ikväll kom tårarna istället. Igenkänningsfaktorn slog in för fullt. Det var när Mia berättade om sin resa med operation och allt som kom i dess kölvatten, hur Jesper vägrade ge upp och hur de tillslut tog sig ut på andra sidan. Jag och maken har gått igenom samma resa, rätt nyligen. Den resan vände upp och ner på våra liv och innebar stora förändringar, inte minst eftersom jag precis som Mia berättade plötsligt helt tappade bort mig själv.

Vi har tagit oss igenom allt det där nattsvarta, även om jag fortfarande får små dippar och måste tänka på att se vad jag har och att jag lever, se all kärlek som finns runt mig. Idag ser jag ljust på framtiden, vågar tro att jag kommer att finnas med där, tillsammans med min familj. Vi står inför en ny, helt annorlunda, resa nu. Resan till Spanien. Flytten till Spanien. Det är rätt galet. Om någon hade sagt till mig för bara ett år sedan att vi skulle ta med oss pick och pack och flytta söderut så skulle jag inte trott dem. Men nu står vi här. Friska och krya och på väg mot nya äventyr.

Allt börjar falla på plats och flytten närmar sig med stormsteg. Nåja, det var väl en sanning med modifikation, på många sätt känns det som att det är evigheter kvar, men faktiskt så flyger dagarna ändå iväg. Tänk, några dagar till så är vi inne i april! Den här vintern har gått väldigt fort tycker jag (det tyckte jag inte i januari, då höll jag på att dö och tyckte den varat i en evighet redan).

Vi har i alla fall hittat en bostad att hyra som vi tror blir jättebra, Alva är antagen till svenska skolan i Fuengirola, flygbiljetter är bokade enkel väg (!), flyttlasset med lådor som vi ville ha med oss ner har hämtats och väntar nere i värmen på oss och en massa andra smågrejer som behövts ordnas är färdigt. Resten får vi ta som det kommer och lösa allt eftersom. Dessutom har jag redan kontakt med en handfull människor som jag redan nu tycker mycket om och tror att jag kommer att få väldigt roligt ihop med och jag har börjat skapa ett kontaktnät för alla möjliga tänkbara behov.

Så, på det hela taget är det en bra dag idag. Dessutom är det makens födelsedag. Alva blev helt bestört när hon hörde att han måste jobba, fastän han fyller år och allt, men tyckte att han i alla fall kan trösta sig med att det är fredag. Fredag betyder myskväll och myskväll betyder popcorn. Och så har vi ju vår lilla överraskning åt honom, som Alva går och myser över att hon lyckats bevara hemlig i över en vecka utan att försäga sig.

Det är nämligen så med maken att den bästa present han kan få är att man inte köper någon alls. Han önskar sig aldrig något och tycker att presenter är onödiga. Han blir knappt ens glad om han får någon ändå, utan att ha önskat sig. Inte särskilt rolig med andra ord, så man får hitta på något annat. Jag hoppas att vi kommit på en liten grej som kan falla mannen på läppen, annars ger jag upp och slutar försöka i fortsättningen.

”Flygrädsla är bara en känsla, den har ingenting med förnuft att göra. De som är flygrädda har i regel ett mycket stort kontrollbehov och skulle helst vilja flyga planet själva”. Ungefär så sa en expert på fobier några timmar efter flygplanskraschen häromdagen. Varpå tjejen som intervjuade henne sa ”och det är ju vi andra glada för att de inte gör”.

Well, säger jag. Jag vet inte jag. Kanske hade det varit bättre om någon med starkt kontrollbehov sattes att övervaka autopiloten istället för den andrepilot som fullt medvetet verkar ha tagit med sig 149 personer, däribland två spädbarn och en skolklass, in i döden.

Inte nog med att man ska vara orolig över att något ska gå snett rent tekniskt, man ska också bekymra sig över huruvida piloterna är nyktra och vid god psykisk hälsa, att de inte plötsligt känner för att krascha mot en bergvägg (eller in i något hus).

Kontrollbehov eller inte, man är totalt utlämnad där uppe i luften, det är fakta. Oftast går det bra, men när det går åt skogen så går det riktigt åt helvete. Vilket för mig är skillnaden mot att köra bil. Även om jag vet att det är större risk att något händer när jag är på vägarna har jag där ändå en viss kontroll själv, eftersom jag faktiskt får köra själv (avskyr att sitta bredvid) och har koll. Dessutom, även om en olycka sker är det avsevärt mycket högre chans att man klarar sig ändå, vilket inte är fallet när ett plan kraschar.

Så, visst vet jag om att jag har kontrollbehov. Riktigt jäkla obehagligt är det ändå att lämna sitt liv så totalt i händerna på två piloter och hoppet om att tekniken ska fungera.