Idag tänker vi i familjen lite extra på finaste Luna som fyller 2 år. Att fatta beslutet att sälja henne och Roosie var något av det svåraste jag gjort. Vi hoppas såklart att de har det bra och vi fokuserar på glädjen vi ändå hann uppleva tillsammans med dem.
Vi tänker också på alla valborgsfirare som blir blöta i regnet. Känner att majbrasor i all ära, men stranden är ändå att föredra om man måste välja. 
Hade total insomnia inatt. Så fort jag blundade fladdrade bilder och minnen förbi som gjorde att sömnen vägrade infinna sig. Tillslut tog jag till ett desperat drag och satte mig och kollade igenom usla dokusåpor på play. Med usla menar jag riktigt superusla. Skämskudde-usla. Likväl tittade jag på några avsnitt och fylldes av än mer oro för min dotters framtid än vad jag redan haft innan.
Vad har min dotters framtid med kassa såpor att göra kan man ju undra. Förhoppningsvis ingenting tänker jag. Det är lite det som är grejen. Mitt i all annan osäkerhet som den här världen har att erbjuda med sjukdomar, olyckor, hatbrott, naturkatastrofer och överfallsvåldtäkter till och med mot barn så finns det ytterligare hot. Media går helt man ur huset för att skapa skandalsåpor där alkohol, sex och total brist på respekt för varken sig själv eller andra gått bortom alla gränser. Jag hoppas vid allt jag håller heligt att mitt barn inte växer upp och när en önskan att bli ”sedd” och ”känd” så till den grad att hon skulle tappa omdömet så totalt att hon skulle ställa upp i något som med stor sannolikhet skulle ödelägga hennes framtid.
Hur då ödelägga framtiden? Jo, jag är relativt övertygad om att det ligger de allra flesta deltagare i skandalsåporna i fatet att ha haft sex, supit sig förnedrande fulla och skapat drama utan dess like i tv. Jag ställer mig starkt ifrågasättande till hur produktionerna kan ha rätt att ösa alkohol över naiva och blåögda ungdomar som inte förstår konsekvenserna, de vill ju bara ”ha lite kul” och bli just sedda och uppmärksammade. Samtidigt gnuggar media händerna och ser höga tittarsiffror och rubriker i tidningarna. Det är skamligt. Media måste ta ett annat ansvar, hitta andra sätt att få unga tittare än att köra på sex och drama i alkoholens kölvatten.
Jag hoppas innerligt att vi som är Alvas familj lyckas ge henne tillräckligt mycket självkänsla och bekräfta henne på ett sätt som gör att hon inte känner sig lockad att ens söka till något av alla de där programmen när hon blir äldre. Jag hoppas att hon fortsätter att känna sig fri nog att säga nej till destruktivitet och ja till ett uppbyggande liv. Jag hoppas att hon även när hon är en ung vuxen känner att världen ligger för hennes fötter utan att hon behöver förnedra sig själv för att synas. 
Att vattnet som kommer ur kranen hemma i bostaden går att dricka är något självklart i Sverige. Så är det inte överallt, det vet vi. I själva verket är det rätt få ställen som har så rent vatten som det i Sverige. Istället får man köpa på flaska. I ärlighetens namn känns det väldigt knepigt att bära hem vatten i plastdunkar som sedan skall tas om hand på något sätt. Förhoppningsvis genom att återvinnas, men jag hyser inget större hopp om att det är den vägen flertalet flaskor vandrar, om man så säger.
En enda fördel har jag kommit på med köpevattnet och det är att man hushåller med det. Jag tror inte att jag hällt ut en enda droppe. Inte för att jag i vanliga fall har för vana att slösa med vatten, även om vi har gott om det i Sverige, men jag tycker inte man gör så. Istället brukar jag vattna blommorna med de skvättar som eventuellt blir över i glasen. Men nu dricker jag minsann upp varenda droppe. Värderar dem för vad de är: Något som måste köpas för pengar, något jag är privilegierad nog att kunna skaffa mig och min familj. Alla har inte samma möjlighet. Det finns så många barn (och vuxna naturligtvis) som blir sjuka för att de inte har rent vatten. Vad kan vi göra för att hjälpa? Något måste vi som har haft turen att födas i ett land utan krig, svält och törst kunna göra. Den slitna devisen ingen kan göra allt men alla kan göra något stämmer naturligtvis inte mindre bara för att den känns något trött. Därför tänker jag stödja Unicefs arbete för att ge människor vatten de inte dör av. Det kommer inte förändra världen, men om det kan göra skillnad för ett enda barn så är det värt det.
Bland all annan ögonfröjd som finns i Nerja så vill jag lyfta fram alla vackra dörrar. Jag har en grej för färgade dörrar. Älskar dem! Löjligt förtjust är jag. I Sverige valde vi själva en röd dörr när vi bytte fasaden nu i somras, eftersom det passade bäst till helheten, men kring Medelhavet är de blå dörrarna nästan lika med lycka. Har sett en och annan grön som jag gillar skarpt också, även om grönt till just hus annars inte är min smak.
Om vi någon gång tjackar en kvart kring Medelhavet så ska jag absolut, definitivt ha en blå dörr.
Vi är på plats i Spanien och har så varit i en vecka. Jag har gett mig själv bloggförbud denna första vecka eftersom jag bara velat insupa vyerna, dofterna och atmosfären. Känna mig riktigt ledig. Men nu har jag fått så många förfrågningar om hur vi har det att jag känner att det är dags att dela med sig.
Just nu bor vi tillfälligt i Nerja, hädanefter kommer det, som de som följt bloggen ett tag vet, bli Fuengirola. Vi har varit och tittat på lägenheten vi ska bo i sen och utforskat kvarteren runt omkring och känner oss helt övertygade om att vi kommer stortrivas. Enda problemet är kanske att vi knappast kommer vilja flytta därifrån sen.
Men nu är vi alltså i Nerja. En galet pittoresk och gemytlig liten stad med vita hus och blommor överallt, för att inte tala om den makalösa utsikten vart man än ser. Åt ena hållet det skimrande Medelhavet och åt andra de höga bergen som skyddar mot nordliga vindar. Den lilla lägenheten vi bor i nu är mysig, helt nyrenoverad. Allt är dock gjort med varsam hand och man har tagit vara på karaktären och sparat vackra detaljer, som till exempel trädörrarna med handtag och gångjärn i smide.
Alva strålar ikapp med solen och vill aldrig åka hem säger hon. Vi försöker locka med att det kan vara skönt att komma hem över sommaren och gå på Liseberg och leka med alla kompisar men hon är inte helt övertygad, hon har ju faktiskt redan fått kompisar här i Spanien också. Jag vet inte riktigt vad vi ska ta till för att locka henne till Sverige igen. Tänker dock att när nyhetens behag väl har lagt sig så kommer hon nog att längta efter allt där hemma också. Nu har vi bara haft semester, snart nog blir allt vardag och det rosa skimret lägger sig förmodligen. Men, tills dess skall vi njuta i fulla drag!
Ibland känner jag mig något gnällig och otacksam som skriver om de negativa sidor en flytt till Spanien kan ha. För i sanningens namn är inte allt bara guld och gröna skogar, annat än i Hasse Anderssons sånger. Jag har bestämt mig för att visa alla sidor, bra som dåliga, för att ge en så ärlig bild som möjligt av vårt familjeliv i Spanien. Det finns positivt och det finns negativ, precis som överallt.
En av de positiva sidorna som jag ser fram emot är att kunna leva ett hälsosammare liv på ett enkelt och naturligt sätt. Bara det att kunna vara ute och få ljus och D-vitamin året runt är ett skäl att flytta för mig. Jag mår verkligen dåligt i mörker och kyla, det blir mer och mer påtagligt för varje år som går. Så, ett sunt liv i solen står på listan.
Fram tills dess att vi packar väskorna och sticker med enkelbiljett försöker jag vara så nyttig jag kan här uppe i Norden. Jag dricker minst en kanna vatten om dagen, smaksatt med olika bär och frukter som hjälper kroppen att skölja bort gifter och som samtidigt ger en liten antioxidant-kick. Dessutom dricker jag ofta bara olika frukt- eller grönsaksjuicer, alternativt smoothies fram till lunch (inte alltid, smäller i mig stadiga frukostar ibland också). Idag gjorde jag mitt detoxvatten på citron, björnbär, hallon och kiwi. Medan det står och drar till sig i kylen (ska gärna stå ett par timmar) sveper jag i mig morgonsmoothies av hallon, björnbär, banan, mandelmjölk och Oatly´s vaniljyoghurt.
Jag använder alltid bara ekologisk frukt när jag gör juice, vatten och smoothies, eftersom jag är lycklig nog att ha den möjligheten. Det är ännu en sak jag ser fram riktigt mycket emot med Spanien, att ha de ekologiska grödorna växande runt knuten.
För ett par år sedan gjorde jag en intervju med Camilla Lebert Hirvi, en kvinna som kallar sig livsdesigner. Hon hjälper människor att leva de liv de själva vill istället för det liv omvärlden gärna vill pracka på oss alla. Camilla driver en välbesökt blogg, coachar via nätet och ordnar resor med inriktning mindfulness och yoga. Bland annat. För även om Camilla har skalat bort allt det där hon egentligen inte vill ha i sitt liv för att få tid till sådant hon verkligen värderar så ligger hon inte på latsidan vad gäller arbete. Hon har bara designat sitt arbete så att det passar hennes liv, istället för tvärtom.
Jag har många gånger funderat över det där med att vi ofta svarar att vi har så mycket att göra när någon frågar hur det är. ”Stressigt”, ”det är mycket nu” och ”jag har så himla mycket att göra” känns som standardsvar och många uttalar de utnötta fraserna med något jag nästan skulle vilja kalla för stolthet. Jo, för det verkar nästan som om många tror och tänker att det är lite fint att ha fullt upp. Som om man är lite mer värd, mer betydelsefull, om man har schemat fullklottrat. Säkerligen har jag sagt precis samma sak själv och jag har ofta funderat över vad vi egentligen håller på med som tillåter oss själva att springa på i samma takt och i samma snedvridna bild av vad som betyder något. Som alltid är det mycket lättare att reflektera över det när man hör andra säga orden, plötsligt hör man hur fel det låter och hur galet det är att tro att man skulle betyda mer för att man har mycket att göra.
Camilla Lebert Hirvi har nyligen skrivit om just det här på sin blogg. Jag var inne på hennes sida idag eftersom jag tänkt kontakta henne igen för ett litet projekt och kände att hon skrev precis det där jag själv har tänkt på ett mycket träffande sätt. Hennes inlägg finns här och jag tycker att alla borde gå in och läsa och reflektera.
Bland mina nya kontakter med andra utflyttade svenskar hör jag väldigt mycket prat om den svenska avundsjukan. Det berättas om brutna kontakter med både svenska vänner och släktingar, på grund av just avundsjuka. Tydligen är det många som har åsikter om det liv de utflyttade nu lever, det kommer pikar om lyxliv och annat trist.
I alla dessa samtal sitter jag relativt tyst. Jag känner nämligen inte igen det här alls. Visst har jag stött på avundsjuka både en och två gånger, men aldrig i samband med vår flytt. Det enda har varit att en del släktingar tycker det är tråkigt att de inte kan träffa Alva lika ofta och det får man ju förstå. Annars har alla, både familj och vänner, tvärtom varit väldigt stöttande och glada för vår skull.
Över lag tror jag att de flesta förstår att vi långtifrån kommer leva något lyxliv med evig semester på playan. Det är ett rätt vanligt missförstånd, att en flytt utomlands innebär att man kan leva som när man har en veckas semester. Så är det ju inte alls. Vi ska leva våra liv där, ha en vardag, jobba och gå i skolan. Vi kommer inte vara lediga för jämnan och ha med oss en säck med svenska pengar att strö runt oss i ”billiga Spanien”. Även det är ett vanligt missförstånd. Visst finns det mycket som är betydligt billigare i Spanien, särskilt i mindre städer och i byar, men långt ifrån allt är så billigt som många tror. Det finns avgifter på avgifter på avgifter som skall betalas och många varor har ungefär samma pris som i Sverige. Elen är dessutom dyrare. Sen kan man inte riktigt jämföra en turistort vid havet med en mindre by längre inåt land heller. Även turistorterna skiljer sig mycket i pris.
Hur som helst. Jag är otroligt glad för våra vänner som kan glädjas med oss (och förstår att de nu får gratis boende i Spanien) istället för att pika oss. Om någon skulle dra iväg någon kommentar om lyxliv skulle jag inte heller ta åt mig, eftersom jag vet att det inte alls stämmer. Dessutom tycker jag att man får ha viss förståelse för att andra kanske blir smått avundsjuka vid tanken på att man slipper mörkret och kylan under vinterhalvåret i Sverige, även om det som jag så många gånger sagt tidigare inte bara är varmt och skönt runt Medelhavet då heller. Jag är övertygad om att det inte är så illa ment.
För ett tag sedan fick jag möjlighet att prova ett nytt preparat mot celluliter från Yves Rocher. Jag har aldrig trott på genvägar, utan har varit övertygad om att fast hud utan gropar är ett resultat av bra gener, träning, allsidig kost med rätt mängd fetter (av rätt slag), mycket vatten och avhållsamhet från skräpmat som binder slaggprodukter. Jag har aldrig trott att man kan fuska sig till det genom mirakelkurer, inte om man inte är villig att lägga sig under kniven i alla fall.
Yves Rocher ville överbevisa mig och få mig att ändra uppfattning. Deras nya produkt, ”Cle végétable MINCEUR” ska nämligen synligt reducera celluliter på 7 dagar. Två pump skall masseras in på problemområdet morgon och kväll och efter en vecka skall de hatade groparna vara om inte borta så i alla fall mycket mindre framträdande.
Eftersom jag suger på att träna (tycker att det är så otroligt tråkigt) och inte längre är aktiv i stallet som förr, jag slarvar en hel del med maten titt som tätt, jag börjar närma mig 40-strecket och jag har fått barn så har de fulingarna tagit plats även på mina ben. Jag har inte bjudit in dem, ändå är de där likt objudna gäster som vägrar att gå. Så, när jag nu fick möjlighet att prova så tänkte jag, varför inte?
Kuren är nu gjort, ytterligare tid har passerat och vad är resultatet? Har jag ändrat uppfattning? Har jag blivit omvänd i min tro på serum och krämer som ska kunna göra jobbet åt mig när jag själv inte orkar anstränga mig med gym och mat? Nej, det har jag (naturligtvis) inte. Serumet skapar en något pirrande, kylande känsla, det känns som om det ”verkligen jobbar”, men det gör det såklart inte. Det har sagts tusen och åter tusen gånger, man kan inte punktförbränna fett. Visst kan man hjälpa kroppen på traven med utrensningar, att detoxa, att dricka mycket vatten och så vidare, men sådant kommer inifrån. Det man kan göra utifrån är att torrborsta sig för att få fart på cirkulationen och bli av med döda hudceller, vilket gör att huden mår bättre och på så sätt också ser lite fräschare ut. När huden, vårt största organ, mår bra och kan andas ordentligt kan kroppen naturligtvis lättare transportera bort gifter, men det sker som sagt snarast genom peeling och vad man tillför inifrån. Celluliters vara eller icke vara är dessutom till stor del, tyvärr för flertalet av oss, genetiskt.
Visst, jag vet produkter som tillfälligt kan få huden att se slätare och mer gropfri ut, genom att ämnen hjälper till att detoxa huden (men framförallt för att man tappar vätska), men om man inte ändrar livsstil så kommer de tillbaks som ett brev på posten när man slutat använda produkten. Bra för producenterna såklart, mindre bra för plånboken.
Nu ska ni inte tro att jag inte tror att man kan behöva krämer av olika slag. Det kan man absolut behöva och må bra av. De kan göra underverk för huden. Men ta bort celluliter – nepp.
Har svettats floder idag. Måste ha förlorat flera kilo i bara vätska. Har idag utfört en godkänd muntlig examination i spanska via webbkamera. Kursen skulle läsas in på 4 veckor (högintensivt), men något blev fel och jag kunde bara få tid för examinationen idag, vilket är 3 veckor efter kursstart… Så, en kurs som från början var galet intensiv blev än värre kan man säga.
Jag har drömt om verbets olika böjningar och personliga pronomen i en vecka. Nu när det är över känner jag mig totalt tom. Kommer inte ihåg ett skvatt. Skulle inte kunna formulera en vettig mening ens om mitt liv hängde på det. Ungefär så.
Det är i alla fall en vecka kvar som jag kan repetera lite på innan nästa kurs börjar. Spanska 2, here I come.