Vårt kringflackande liv denna sommar har resulterat i att Alva helt har gått vilse i dialektdjungeln. Numer är ljuden som kommer ur hennes mun någon slags småländsk-skånsk-halländsk-göteborgsk blandning. Dessutom så har hon problem med att hålla isär språken när hon läser och glömmer ofta att h skall uttalas på svenska nu när hon förstått att man inte gör det på spanska.

Jag börjar fundera på om vi gör det stackars barnet totalt förvirrat med alla dessa sätt att prata på och olika platser att sova på varav inget är hemma. Själv längtar jag mig tokig efter att vara på plats nu. Kan inte förstå hur vi tänkte när vi bestämde oss för att vänta ända till tredje augusti med att åka tillbaks till Spanien och spendera sommaren i Sverige. Sommaren som inte verkar bli stort mer än en vecka lång dessutom. Nu är värmen på väg in, men redan om en vecka skall den försvinna bort igen sägs det. Låter jag bitter? Det är mitt rastlösa jag som vill vara hemma, på plats, boa in mig och spendera dagarna i shorts istället för långbyxor.

Men, just idag, just nu, är det faktiskt härligt ute och jag tänker njuta. Imorgon drar vi till Astrid Lindgrens värld och det är något jag ser fram emot med barnslig entusiasm. Har svårt att tänka mig att det finns något större Astrid Lindgren-fan än jag, ändå har det aldrig blivit av att jag åkt dit. Nu får jag dela upplevelsen med min favorittjej och jag gläder mig så! Och vad gäller vår nuvarande bostadssituation så underlättas den av att vi har så goa människor att bo hos när vi inte bor i lägenheten i stan. Det är verkligen inte att förakta att resa land och rike runt för att få umgås med familj och vänner.

Igår var en glädjens dag i och med att Högsta domstolen i USA beslutade sig för att legalisera samkönade äktenskap. Det var inte en dag för tidigt kan man ju tycka, samtidigt som man får vara tacksam över att dagen alls kom. En del bakåtsträvare beklagade sig naturligtvis och hävdade att USA nu är ett förtappat land, likt Sodom och Gomorra och att de tänkte emigrera till Canada. Lite lustigt kan man tycka eftersom Canada godkände samkönade äktenskap redan 2005…

Samtidigt som vi dansade jubeldanser för att homosexuella nu har samma rätt att besegla sin kärlek genom äktenskap som heterosexuella, fylldes vi av fasa, sorg och skräck över de attentat som utfördes av Jihadister i Frankrike, Tunisien och Kuwait. Tidningarna larmade om att turister är nya terrormål och statsledare gick ut och fördömde handlingarna å det kraftigaste. Panik och kaos hotar att bryta ut och många människors hat späs på. Jag tänker att om jag är rädd och förtvivlad, hur måste det då kännas för de muslimer som inte har ett dugg att göra med de snedvridna ideal Jihadisterna verkar stoltsera med? Fanatiker sprider en skev bild av islam och dess utövare och skapar ännu större klyftor mellan människor och kulturer, vilket tydligen skall vara ett av deras mål. Gårdagens, och liknande, illdåd är en sorg och en katastrof på mer än ett sätt.

Det sägs att hotellet där en del av skjutningarna i Tunisien skedde är spanskägt. Spanien höjer nu beredskapen för terrorattacker till nivå fyra. Jag undrar dock hur man kan förväntas avvärja attacker som sker på en strand, eller vart som helst på offentlig plats för den delen. Skall varenda människa som visar sig ute visiteras för att man skall säkerställa att inga vapen har tagits med?

Världen vi lever i idag känns hård och kall, dessutom i allra högsta grad farlig. Det finns stunder då jag nästan panikartat undrar vad sjutton jag tänkte på när jag satte ett oskyldigt barn till världen, utan att på något vis kunna säkerställa barnets hälsa eller just säkerhet. Ingenting kan jag garantera, mer än det faktum att vårt lilla knyte, precis som alla andras små knyten, kommer att få törnar och tvingas skaffa sig tjock hud och mycket skinn på näsan för att klara sig någorlunda. Det är en alltigenom sorglig och hemsk tanke.

Nu skall jag försöka dansa ytterligare något i glädje för det som är ljust och fint och försöka låta bli att tänka på det mörka och hemska.

Och där kom värmen! I alla fall om man befinner sig i solen, i skuggan (och vinden) är det fortfarande lite småkyligt, men jag tar vad som erbjuds, jag ska inte vara girig.

Det är rent makalöst vad värmen gör för humöret på folk. Har gått omkring på gatorna i Linnéstan och fascinerats över hur kyliga och stressade miner har bytts ut mot soliga leenden och avslappnade människor. Folk står och pratar med varandra. Sitter på uteserveringar med ansiktena vända mot ljuspricken där uppe, skrattandes och skojande med sina bordssällskap eller grannar. Käckt jazzig blåsinstrumentmusik hörs från caféer och restauranger. Människor reser sig och springer ikapp personer som går med en pappersmugg i handen för att ge dem lite pengar.

Ja sannerligen, värmen (i lagom dos) verkar ta fram det bästa i oss. Är det då så konstigt att man skulle vilja ha det så jämt?