Mail från läsare:
”Hej Linnéa.
Jag har läst din blogg sedan i mars, men har inte skrivit något till dig förrän nu. Idag öser regnet ner och jag läser om er flytt till Spanien och kan inte låta bli att känna mig avundsjuk. Jag vill också våga göra något sådant, lämna Sverige och ge mig ut på äventyr. Men så har jag barn och det känns som en för stor risk. Alla som flyttar på det där sättet verkar vara så extrema, de säljer allt och kastar sig iväg på vinst och förlust. Därför känns det så bra att läsa din blogg och bli påmind om att man kan göra på ett annat sätt. Att det faktiskt inte måste vara allt eller inget. Många bloggar verkar ju annars tävla i att vara värst i äventyrlighet och i att kasta sig ut i tomma intet och chansa. Det är intressant och spännande, men väldigt långtifrån mig själv och mitt liv. Det du beskriver är mer åtkomligt, det gör att det känns mer inom räckhåll även om man som barnfamilj inte har lust att sälja allt och dra, men ändå vill prova på livet i ett annat land.
Jag ville bara säga det, att du inspirerar och uppmuntrar mig att våga ta upp min dröm som jag trodde var helt död. Tack för det!
Michelle.”
Åh, Michelle, tack för ditt fina mail! Vad glad jag blir över att kunna så ett frö av hopp hos alla mer ”vanliga” människor som vill ha äventyr i lagom dos. Visst måste man få följa sin dröm och ge sig iväg även om man gör det i lite mer kontrollerade former. Alla bestämmer hur de själva vill göra, vi är alla arkitekter och regissörer i våra egna liv. Ingen har rätt att säga att man inte kan göra något bara för att man inte vill göra det på ett extremt sätt. Självklart inte. Jag skulle aldrig ha kommit iväg om jag tvingats sälja allt och ge mig av mot något helt okänt, mot ett liv där jag inte hade koll på något alls på förhand. Inte med barn. För mig finns det ingen tjusning alls i det.
Om jag lyckas inspirera en enda människa att våga släppa lite på de imaginära bojorna många av oss har tagit på oss så är jag glad och nöjd. Inspirera är precis vad jag vill göra, få människor att känna engagemang och lust att göra något nytt, eller kanske något välkänt fast på ett nytt sätt. Bloggen är ett sätt för mig att berätta om hur min egen resa sett ut, vad jag lärt mig och sådant jag tror att andra kanske kan ha nytta av. Det är jag som skall tacka er för att ni vill läsa min berättelse.
Dessutom, mod kan vara så olika saker för olika människor, eller vid olika tillfällen i livet. För mig har det krävts mod att faktiskt stanna på ett och samma ställe tillräckligt länge för att det skall vara värt att skaffa hus och bygga ett hem. Jag har levt ett väldigt kringflackande liv tidigare och det var en extrem omställning att plötsligt ha en fast punkt i form av ett hus. Det är inget jag är beredd att släppa just nu, inte helt. Däremot vill jag inte leva livet i ekorrhjulet med hämtning och lämning och stress för att hinna med barn och mig själv och min man och karriär och allt annat man ”skall” bolla i det liv som kallas det normala i Sverige. Jag vill känna att jag gör rätt sak i den stund som är nu, hitta min inre kompass och skala av allt som är onödigt och fel. Att sälja allt och bara dra ingår inte i vad som är rätt för mig i nuläget. Att flytta utomlands ändå är däremot helrätt. Att göra något lite lagom. Det är i princip första gången jag gör något balanserat, vilket är skrämmande i sig.
Mitt råd är, slå er fria från de hinder ni tror står i er väg. Gör det! Prata inte bara, låt det inte stanna vid en dröm utan gör det, vad det än är ni känner är viktigt för er, det ni känner är rätt för er.
