Vi har haft finbesök av min kära far och farfar. Ingen av dem har varit utanför Norden på en väldans massa år, så det var extra kul förstås att de kom ner och hälsade på oss nu och fick boosta med lite sol. Vi saknar visserligen väldigt mycket hemifrån, men kan väl inte direkt säga att vädret är en av de sakerna… Att kunna gå rätt ut utan att bylsa på sig en massa kläder innan (och sen ändå frysa) är något av det vi uppskattar mest med att vara här nere i Spanien. Vi, både Alva och jag, avskyr att frysa. Maken fryser aldrig så honoham kan man liksom inte gå efter. Han är en sån där anpassningsbar (vad gäller väder) människa som älskar både värme och kyla. Barnet och jag vill gärna ha det lite lagom (vem hade kunnat ana att jag gillar något som kallas lagom?!), ungefär 24-25 grader sådär.

Självklart har vi varit runt och visat omgivningarna, som Mijas Pueblo och alla små mysiga bakgator och gränder och torg som finns överallt. Pappa har till och med badat flera gånger om dagen. Han har inte badat utomhus på rätt många år annars. Och då är Medelhavet precis här vid Fuengirola inte ens särskilt varmt just nu. Våra försök till att vara guider har försvårats något av att Alva fått sin första riktigt rediga förkylning sen i våras. Typiskt. Man kommer inte undan skiten ens här nere. Tvärtom så tycks virus och bakterier och skräp frodas rätt bra och sjukdomar som influensa, förkylningar och magsjukor går runt runt på skolor och arbetsplatser. Vill man flytta söderut för att hålla sig friskare skall man nog vara pensionär eller ha tillräckligt med pengar för att inte behöva jobba och inte ha barn i skolan, så att man bara kan vara ute hela dagarna och inte vara instängd med smittoämnen.

Nu har i alla fall pappa och farfar åkt hem igen och vi väntar på nästa vända besökare. Fullt hus hela tiden. Underbart.

Jag slutar aldrig att förvånas över de helt absurt överpråliga utsmyckningarna som de katolska kyrkorna är försedda med. Till och med mycket gamla små stenkyrkor är befläckade med guld och silver och rysch pysch  högt och lågt. Och som om det inte vore nog har man på många ställen upprättat små butiker där man säljer krimskrams och allmänt bråte till turister och besökande i samma byggnad som själva kyrkan.

Om man nu tror på bibeln och hängivet följer den, borde man då inte ha läst den delen där Jesus visade helig vrede? Om jag minns rätt så var det till och med en av de få gånger han blev sådär arg. När var det? I vilken situation? Jo, just när köpmän stod och sålde saker i templet, när man blandade ihop pengar och rikedom med förhållandet och närvaron till Gud.

Jag får liksom inte riktigt ihop det hela… De tänker på ett annat sätt hörde jag någon säga häromdagen angående katoliker och de myckna utsmyckningarna och allt prålet. Ja helt uppenbart. På ett annat sätt än Jesus till på köpet.

 

Observanta och noggranna människor påpekade snabbt att jag ju inte la ut någon bild på de nya familjemedlemmarna. Jag har faktiskt inte presenterat dem närmare alls. Ganska oförskämt av mig, det kan jag hålla med om.

Våra nya, fyrbenta, vänner heter Bobbi och Samwise, alias Sam. Ras är oklart, någon mix av terriers är en mycket kvalificerad gissning. De har päls som inte fäller i alla fall, så mycket vet vi. Veterinären har också fastställt att de är släkt, troligtvis far och son. Samwise, Sam, som är den eventuelle fadern, är ca fem år gammal. Bobbi är ungefär två år. De hittades fastbundna vid en port, hungriga och törstiga, såriga och mycket smutsiga. De togs till ett ställe som ”tar hand om” hemlösa hundar, ett sånt där ställe där de små liven tyvärr ofta hamnar ur askan i elden. Dessa små stackare låstes in i en bur med cementgolv där de fick göra alla sina behov. Golvet spolades då och då av med en slang som man höll in genom gallren och man passade då även på att spola av hundarna som skrikande av rädsla förgäves försökte komma undan. Ut kom de aldrig. Detta gudsförgätna ställe stängdes sedan ner men Bobbi och Sam lämnades kvar, ensamma. En engelsk dam blev deras räddning. Hon vägrade lämna dem kvar, så hon fick ut dem och tog med dem hem till sig. Hennes hem är en helt fantastisk finca ett par mil härifrån Fuengirola och där tar hon emot djur som behövt räddas: hundar, hästar, åsnor och alla möjliga djur.

Och det var där, hos den härliga brittiska damen, som vi hittade dem. Av en händelse hade vi åkt dit och där var de. Vi möttes och vi visste. Bara sådär. Det hade inte med några blödande hjärtan att göra, jo visst blödde de för djurens öde, men det var inte därför vi kände att de här hundarna skulle hem till Sverige. Det var något annat som jag inte kan förklara. De liksom bara hörde till, på en gång.

Så, några besök, en massa kontroller, blodprov, vaccinationer och några ifyllda formulär senare är hundarna nu officiellt våra och skall få flyga hem till mina föräldrar. Där skall de få bo och bli älskade och få vara hundar i en familj istället för hundar på gatan eller hundar misshandlade och inlåsta av människor utan hjärta och empati.