Jag har sett den första delen av Absolut Svensk och jag vill ställa mig upp och applådera Soran Ismail. För att han lyfter upp så viktiga frågor på ett sätt där han ändå är i mina ögon öppen för svaren på de frågor han ställer, men också för hans mod. För jag inbillar mig att det krävs en hel del mod för att göra det han gör. Våga möta både andras och sina egna fördomar.

Vi har pratat en hel del om det där här hemma. Om vad rasism är. Om vad som definierar vad det är att vara svensk eller spansk eller turkisk eller vad som helst. Det är så bra med barn för de är så självklara och har en helt naturlig öppenhet och är helt utan fördomar. Det vill säga, de är det tills vi vuxna eventuellt förstört deras rena sinnen med våra egna tankar och värderingar. Ansvaret!

Personligen kan jag mycket väl förstå att människor som flyttar hit i vuxen ålder kan ha svårt att känna sig svenska även om de per definition har all rätt till det epitetet i samma stund de blir svenska medborgare. Jag skulle själv ha mycket svårt att se mig som till exempel spansk även om jag skulle flyttat dit på heltid för resten av mitt liv och blivit spansk medborgare, det tror jag. Jag hade nog sett mig som svensk boende i Spanien. Det är jag rätt övertygad om. Men ändå, de som har ett svenskt medborgarskap är svenskar. Med samma rättigheter och skyldigheter. Punkt.

Jag försöker förklara för Alva att människor aldrig skall behöva välja om de är svenskar ELLER till exempel albaner (vilket det finns flera i hennes klass, därför är just albaner ett bra exempel för henne). De är BÅDE svenskar och albaner, inte det ena eller det andra. Jag försöker förklara att det är en fördel, att det är något bra, att de blir rikare i sin kultur och sitt liv. Jag har ingen aning om ifall de själva känner så, jag tar mig helt fräckt friheten att tala i deras ställe utan att egentligen veta, men det är så jag ser det och jag hoppas att de med dubbla medborgarskap eller i alla fall bakgrund i ett annat land kan se det så också. Att de inte ska behöva känna sig utanför eller annorlunda på något dåligt sätt utan istället berikade och positivt annorlunda.

Det där med att ha självinsikt är för mig mycket viktigt. Därmed inte sagt att jag lyckas med det särskilt bra själv alla gånger. Jag vill ju till exempel gärna hävda att jag är väldigt ”tolerant” och att jag ser på alla människor på samma sätt, men verkligheten är en annan. Om sanningen ska fram så dyker det upp olika tankar i mitt huvud om jag ser en människa som har ett ”nordiskt utseende” eller hur jag nu ska uttrycka det utan att låta dum, eller någon som ser ut att ha bakgrund i något annat land. Jag erkänner det. MEN, och här är ett stort men, jag ser inte på något sätt ner på något av alternativen. Jag tycker inte sämre om någon av dem. Jag anser inte att någon är mer eller mindre värd. Det där med värde kan vi gå in på senare. Anledningen att jag tänker annorlunda är helt enkelt att jag automatiskt får för mig att när jag möter en människa med bakgrund någon annanstans så möter jag någon som jag inte har lika lätt att förstå, någon som eventuellt har en annan kulturell bakgrund som för mig är främmande. Det väcker också nyfikenhet hos mig. Jag vill veta mer. Jag vill förstå. Jag vill lära känna. Jag vill skapa broar. Detta i sig är egentligen väldigt fördomsfullt för det skulle ju mycket väl kunna vara så att människan jag möter har bott här i generationer och har en lika ”svensk kultur” bakom sig som jag. Men det är inte så jag tänker och det erkänner jag. Möter jag däremot någon som ser ut mer som jag själv så tänker jag istället ingenting. Jag registrerar knappt. På alla sätt mycket tråkigare. Det finns ingenting för mig att lära eller utvecklas av. Precis lika fördomsfullt det, för man kan ju naturligtvis både lära och utvecklas av alla möten. Så nej, jag är verkligen inte utan fördomar och generaliseringar.

Alva ser oftast ganska frågande ut när vi pratar om sånt här. Hon förstår inte problemet. Naturligtvis är det så eftersom hon ser ut på ”rätt” sätt här i Sverige. Hon har aldrig behövt möta rasism riktat mot henne själv. Hon har aldrig behövt känna sig annorlunda, hon har aldrig behövt förklara sig. Men i alla fall, hon har aldrig kommit på tanken att ifrågasätta om någon är svensk eller inte. Det är väl klart de är tycker hon (älskade barnet!), de bor ju här, de går i skolan och jobbar här. Hur är man annars svensk? Slutar man vara svensk om man flyttar härifrån? Skulle hennes klasskamrater inte anses vara svenska, de som har bott här sen de var små, eller är födda här och har bott här hela tiden sedan dess, deras föräldrar jobbar och betalar skatt här? Men Zlatan är svensk, även om han inte bor här sedan länge? Vad är skillnaden? Nej, det är ju så dumt så det kan man ju inte ens försöka svara på tycker hon. Och jag håller med. Jag önskar att vi alla kunde vara lika kloka som barnen när det kommer till vem som har rätt till de länder vi bor i och även kommer nya till.

Vad gäller människovärde så är naturligtvis det politiskt korrekta svaret att alla människor är lika mycket värda. Rent generellt tycker jag också att det är så, ställt till vilket kön vi har, var vi kommer ifrån, vad vi tjänar osv. Men sen finns det mörkare sidor hos mig som känner att alla människor inte alls har ett lika värde för mig. Faktiskt. Människors handlingar kan göra att jag känner att de inte är mer värda än en liten lus. Om jag skulle ställa till exempel en pedofil mot mitt eget barn, eller vilket barn som helst så skäms jag inte över att säga att pedofilen för min del gärna fick försvinna från jordens yta. Det går att ställa saker i olika ljus i en mängd olika variationer och jag erkänner att jag definitivt inte alltid tycker att alla har samma värde. Om jag till exempel var tvungen att välja mellan att rädda 25 massmördare/pedofiler/våldtäktsmän och 1 människa som aldrig gjort någon annan människa något ont så skulle jag välja att rädda den enda, det är jag tämligen övertygad om. Och så vidare.

Man kan diskutera sådant här i evighet, men jag ska inte bre ut mig mer nu och ta upp er tid. Istället önskar jag er en härlig dag och påminner både er och mig själv om att försöka vara öppensinnade och trevliga mot de vi möter, oavsett hur de ser ut.

Snabbfika med bekant efter morgonträningen. Fick frågan om hur jag kan dricka varm choklad med marshmallows efter träning för ”då är ju träningen meningslös”. Ok, så här. News flash. Först och främst, jag tränar inte för att hålla mig pinnsmal. Jag tränar för att hålla mig frisk och någorlunda stark. Orka med vad livet ger helt enkelt. För det andra, jag kan ta en varm choklad med marshmallows EFTERSOM jag tränar. Balans. Herregud.

Sitter och tittar på Vem vet mest Junior med Alva. Så kul, för jag kan för en gångs skull nästan alla frågor. Missar ibland på någon karaktär från något program jag aldrig sett och som inte är poppis hos Alva. Men annars så. Alva är sjukt imponerad och jag låtsas inte om att frågorna är för barn.

Annars har helgen varit väldigt lugn. Ingen friidrott i söndags, Alva låg hemma med hög feber. Ombytet från Spanien till Sverige kräver ju en liten förkylningsomgång och vi tog den så här nästan på en gång, så har vi det gjort. Frampå kvällen igår hade barnet piggnat till igen men hon fick vara hemma idag ändå. Vi tog en slödag tillsammans idag med undantag för en liten lunch på stan och ett par snabba besök i några affärer. Lite kul måste man ändå få ha.

Måste säga att jag på riktigt älskar att hänga med den här tjejen. Mitt absoluta favoritsällskap.

I Fuengirola är det just nu 20 grader och sol. As usual. Här i Göteborg har regnet precis upphört och med lite fantasi kan man skönja något som kan liknas vid ett litet stycke blå himmel, som en reva, mellan annars stålgrå moln. Visst längtar vi tillbaks. Visst gör vi det. Men ändå: vi älskar att vara hemma igen. Älskar.

Julen närmar sig med stormsteg, det är bara t v å veckor kvar till första advent! Bara en sån sak. Borta bra men hemma bäst, så känns det. Och då trivs jag faktiskt ändå inte sådär jättebra i just Göteborg. Hemma är det likväl. Visst, vi kommer ge oss av igen, vi kommer att slänga oss iväg på nya äventyr så småningom, men just nu njuter vi av att vara just hemma.

Alva jublar (jo, faktiskt, hon gör det) varje morgon när hon skall till skolan och hon har kommit in i klassen så fint som om hon aldrig varit borta. Hon har börjat på friidrott och taekwondo. Hon som inte ville vara med på något tidigare vill nu prova allt. Det är svårt att förstå hur mycket hon vuxit på bara några månader. Snart står man där med näsduken och vinkar till avsked när hon lämnar hemmet…

Och där började det regna igen.

Varför är det så få bilder nu det senaste undrar folk. För att min mobil gått sönder – igen – svarar jag. På en tvåårsperiod behöver jag lätt lämna in på lagning minst en gång. Nu hade jag precis beställt en ny lur eftersom den gamla behövde bytas ut och mitt abonnemang ändå skulle förnyas och dagen efter gick den gamla sönder helt. Eftersom vi dessutom bor på tillfällig adress har jag fått vänta ett tag på att den nya skall komma fram, men idag kunde jag äntligen hämta ut en Samsung S6. Nu skall jag bara fixa till den som jag vill ha den (innehållet, appar osv) och försöka att inte gråta för mycket över det som gick förlorat med den gamla som jag inte längre kommer åt. Som tur är har jag säkerhetskopierat de flesta fotona, det viktigaste i telefonen, men några hade jag missat. Snyft och jämmer, men vad hjälper det?

Nu skall jag i alla fall snart vara igång igen och går att nå via mobil. Skönt. Det är minst sagt opraktiskt att inte ha telefon i dagens samhälle, även om jag måste erkänna att det är både nyttigt och på många sätt en lättnad att inte alltid vara kontaktbar och att inte alltid kunna vara uppkopplad.

Dagen är förutom detta glädjemoment rätt grå och mulen. Nätet och media är fulla av lättkränkta människor (åh vad jag är trött på dem!) och ”Hagamannen” beklagar sig över att man blir rädd när man blir överfallen. Såpass.