Så har vi då landat på svensk mark och Alva är idag tillbaks på sin vanliga skola. Beslutet togs för att vi skall kunna vara tillsammans alla tre i familjen som jag tidigare skrivit om. Alva var så förväntansfull och glad igår kväll när hon skulle lägga sig, men undrade samtidigt hur det skulle bli att komma tillbaks till gamla klassen. En stund kände hon sig riktigt orolig och jag fick ta fram min allra lugnaste röst och berätta om att det inte alls är konstigt att känna sig lite orolig och nervös när man har gått igenom så många förändringar och nyheter och bott i väskor så mycket som hon har gjort det senaste året. Det vore nästan underligt om man inte kände sig lite orolig någon gång ibland då. Med detta lät hon sig nöja och somnade gott.

Själv somnade jag med en känsla av djup tacksamhet gentemot makens och min respektive bror (med tillhörande flickvänner, eller sambos ska man kanske säga) som utan att tveka har låtit oss inta deras vardagsrum för att ge oss husrum medan vi väntar på att flytta in i en tillfällig lägenhet. Huset vårt är ju fortfarande uthyrt och skall så förbli ett tag framåt. Lägenheten vi fått ligger dock i ett område nära vårt hus och Alva har gångavstånd till de kompisar hon leker mest med och lägenheten ligger lika nära skolan som huset gör, så det blir bra.

Innan jag somnade låg jag också en lång stund och tänkte på Bobbi och Sam, de två hundarna som vi hittade i Spanien och som just nu bor hos mina föräldrar i Varberg. Självklart känner jag även tacksamhet mot föräldrarna som gav två hemlösa hundar husrum. När man tar på sig en sådan sak måste man vara medveten om att det innebär en hel del mer än om man skulle ta över en hund från Sverige. Man måste lägga ner rätt mycket tid och engagemang initialt, men jösses vad man får tillbaks! Att se två hundar som från början strök sig mot väggar och mot marken med svansarna mellan benen och som försökte gömma sig bara man tittade på dem, hundar med avsparkade reven och tänder som bitits av när de försökt komma loss från kedjorna som höll fast dem i stekande sol, att se dem ha fått energi, glädje och förtroende, att se dem komma springande och vilja krypa upp i ens knä, att se dem i lycklig frihet på klipporna och hedarna vid havet. Jag får en klump i halsen och tårar i ögonen bara jag tänker på det. Jag flög hem i förväg (innan Alva och maken kom hem) med hundarna för att de så snabbt som möjligt skulle få komma ifrån centret de var på och jag har fått se den här förvandlingen. Jag har sovit med dem varje natt, jag har ägnat i stort sett varje vaken stund åt dem och jag har fått så oändligt med kärlek tillbaks. Det känns som om jag skulle kunna leva på det i år framöver. Tyvärr kan vi inte ha hundarna hos oss nu när vi lever nomadliv, så de får vara kvar hos mina föräldrar tillsvidare.

Under helgen som gått har det hunnit vara Halloween. En högtid som är både älskad och hatad. Hatad av flertalet vuxna och älskad av de flesta barn jag träffat på. Själv ger jag inte mycket för det och anser att det absolut är ett kommersiellt jippo som gör köpmännen rikare och jag skulle gärna klarat mig utan. Men Alva, sjuåringen, fullkomligt älskar halloween. Det är efter jul hennes absoluta favorit. Så, vad gör man då? Jo man sätter sin egna tråkiga inställning åt sidan och gör det ändå och gläds med barnen. Vi har dock en del regler i vår familj. Vi är av den absoluta åsikten att man aldrig får tvinga på någon annan sina egna religiösa åsikter, inte heller sina egna traditioner. Därför har vi bestämt att hon bara får gå runt på sin ”bus eller godis-runda” till sådana vi pratat med innan, vilket i princip innebär de närmsta grannarna (som tycker det är kul att barnen kommer och vill att de ska komma), samt till kompisarna i området. Vi har också bestämt att man inte får ha mask på sig, utan den som öppnar dörren måste kunna se vem det är som kommer. Inte heller får man klä sig med tillhyggen som föreställer vapen som accessoarer. Detsamma gäller för påsk när man skall gå påskkärring. Bara till de som själva sagt att barnen är välkomna.

I år blev det därför inget bus eller godis för Alva eftersom vi inte var hemma och följaktligen inte kunnat prata med dem hon skulle gå till. Vi har istället lovat att hon nästa år, om hon fortfarande vill och är intresserad då, skall få ha ett eget halloweenparty för kompisarna. Hennes första. På skolan ordnas det varje år halloweenfest/disco men nästa år skall hon alltså få ha ett eget också. Ryyyyyysligt värre.