Vissa dagar tänker jag att något måste jag ha gjort rätt här i livet. Som idag. Alva och en av hennes bästa och äldsta vänner (vid närmare eftertanke är det nog den kompis hon haft allra längst, de var två och tre år när de lärde känna varandra) fick gå själva till torget med en peng för att köpa något till sig själva. De var borta en stund och mamma-paniken hann sätta in, även om jag intalade mig att de bara passade på att njuta lite av att få känna sig stora och att ingen hade rövat bort dem. När de kom hem såg de glada, uppspelat och förväntansfulla ut. Händerna höll de bakom ryggen.

”Mamma jag hade tänkt att köpa en snöglob med en gulduggla i men jag ångrade mig och köpte den här istället”, sa det älskade barnet och trollade fram en inslagen blomma.

Jag lovar, det var nästan att tårarna kom, så glad blev jag. Och jag tänkte att något måste jag ha gjort rätt här i livet som förtjänat en sådan dotter. Jag är så tacksam, så privilegierad.

Stanna kvar eller åka iväg. Den ständiga frågan känns det som. Ända sedan jag fick veta att jag var gravid har jag velat ge Alva ett fast föräldrahem. Att hemmet där hon växer upp skall få finnas kvar, vi skall finnas där, hennes rum skall alltid få vara hennes rum. Det har känts väldigt viktigt för mig, som inte alls växt upp så, men kanske ännu viktigare för maken som har haft det så och älskat det. Att ha kvar vårt hus har därför varit en stor ambition för oss, samtidigt som nyfikenheten och reslusten ligger och retar och pockar på uppmärksamhet.

När vi bestämde oss för att dra till Spanien på obestämd tid valde vi alltså att ha kvar vårt hus i Göteborg. Det kändes bra att veta att det fanns där att komma hem till om vi ville. Och det visade sig att det ville vi ju, eller framförallt Alva. Hon trivdes aldrig riktigt bra med livet vi levde i Spanien. Hon tyckte inte om att vi inte bodde tillsammans och hon avskydde att hon blev så bunden vid oss igen, att hon aldrig kunde röra sig fritt. Hon gillade inte heller känslan av att vi egentligen inte hade ett hem. Vi hade en bostad, en plats där vi hade kläder och där vi sov men inte så mycket mer än så. Just den grejen tyckte även jag var jobbig, att så tydligt bo hos någon annan, att inte känna att man var hemma där man bodde.

Allt i Spanien var ju såklart inte dåligt, vi älskade vissa bitar med det, Alva också. Men tyvärr vägde det negativa över. Istället började vi få en del andra alternativ presenterade för oss. I väntan på beslut flyttade vi hem till Göteborg igen. Väl här kände vi att nej, vi vill faktiskt vara kvar hemma ett tag nu och inte dra iväg igen precis nu. Alva behövde få komma tillbaks till skolan och kompisarna och hon hade ingen som helst lust att åka iväg igen annat än på semester möjligen. Vi valde att lyssna eftersom det i allra högsta grad påverkat henne om vi kört över henne och dragit iväg någon annanstans och tvingat in henne i ny miljö, ny skola osv.

Och så sitter man nu här då och känner att hemma känns väldigt bra på massor av sätt, men man skulle ändå vilja testa… Ja jag kan räkna upp iallafall fem platser jag skulle kunna tänkt mig nu på studs, om vi bara kunde bo där tillsammans. Men jag vill inte slita upp Alva. Stanna eller åka… Ja ni förstår.

Nu har vi i alla fall bestämt att vi inte skall åka någonstans på ett tag. Alva skall få lugn och ro här hemma. Hon har med mycket lillgammal röst deklarerat att ”jag är nog inte lika intresserad av att bo någon annanstans som ni. Jag vill vara hemma, fast jag vill snart ha semester…”

Jag tycker att man som förälder måste lyssna på sina barn i sådana här frågor. Alla barn fungerar olika. För många är det en enorm tillgång och fördel att få bo i olika länder, få lära sig nya språk och allt vad som medföljer en flytt, men för andra passar det inte alls. Det kan till och med vara förödande. Alva tillhör tyvärr den senare kategorin, i alla fall nu, kanske det ändras när hon blir lite äldre. Så, min och makens lust att röra på oss måste kvävas i sin linda och läggas till vila ett tag framöver.