Det finns ingen som kan himla med ögonen som min man. Allt som oftast är han nära att dö frustrationsdöden och kvider fram ett ”ahmeh, Linnéaaaaa”. Jag kan inte förstå hur han kan ha så lätt för att bli upprörd över bagateller. So what att jag råkade slänga matresterna i vanliga soporna istället för i komposten?! It´s not the end of the world, säger jag. Det är just vad det är, säger han och predikar en lång stund om miljön och den globala uppvärmningen och annat klimatsmart snack.
Om jag skulle jämför min mans ögonhimlande med något så skulle det vara en tonåring som tycker att föräldrarna är jobbigast i väääärlden. Förgäves försöker jag få min man att förstå att jag inte är hans mamma, det gäller på alla plan, och att han inte heller är min pappa som har rätt att predika och bestämma. Vi jobbar på det där, men det är inte lätt. Att hitta sin roll här i livet är svårt, det är det.
Igår trodde jag nästan att det var kört på riktigt och att jag skulle få ringa ambulans. Det var när mannen fick klart för sig att jag tänkte ta bilen för att lämna Alva på dagis (som ligger drygt 10 minuters promenadväg hemifrån) eftersom vi hade väldigt bråttom. Inte ens ett ”ahmeh” fick han fram, han bara pep obegripligheter och blev rödare och rödare i ansiktet tills han gick därifrån. Bekymrat satte jag mig och Alva i bilen och undrade om det var något jag sa…