Att döma människor eller handlingar

Alla som känner mig vet min inställning till människor med annan härkomst än Sverige. Alla som känner mig vet att jag i själva verket inte bryr mig ett dyft om varifrån människor kommer, vilken sexuell läggning de har (ärligt talat, hur skulle det på något sätt vara min angelägenhet vad vuxna människor som tycker om varandra har för sig i sängen?!), om de är killar eller tjejer, rika eller fattiga, berömda eller okända för allmänheten. För mig är alla de samma, precis lika mycket värda. Jag försöker göra mitt allra bästa för att utgå från handlingar när jag avgör huruvida jag gillar någon eller inte. För självklart är det så att jag inte går omkring och älskar alla, det hade gjort mig till en övermänniska och någon sådan är jag då rakt inte, tvärtom.

Eftersom det ändå är så att jag inte ser härkomst, kön och social status när jag träffar människor så höjde jag något förvånat på ögonbrynen när jag för en tid sedan blev kallad för en jävla rasist av en yngre kille på stan (i Sverige). Bakgrunden till utspelet var att jag la mig i när den unge herrn drog och slet i en lika ung tjej och kallade henne för jävla fitta. Ett beteende som är så långt ifrån ok det kan bli, alldeles oavsett vem man är och varifrån man kommer. Jag försökte lugnt och sansat, så gott det nu gick eftersom jag var mäkta förbannad redan från början på grund av beteendet mot tjejen, förklara att det inte hade något att göra med rasism. Ett förkastligt handlande är lika illa alldeles oavsett varifrån den som agerar kommer ifrån. Jag har dessutom lagt mig i på samma sätt när det rört sig om människor som tydligt inte haft ett spår av utländsk härkomst i sig. Då har jag av uppenbara skäl inte kunnat kallats för rasist, men väl andra saker.

Varför skall en del människor vara så otroligt snabba med att dra paralleller till vad man tycker om människor av olika slag när man ifrågasätter eller förkastar ett handlande? Det är ju det personen gör som är fel, inte personen i sig. Nu vill jag passa på att inflika att jag själv i allra högsta grad har behövt sägas till massvis av gånger, jag är på intet sätt guds bästa barn och har framför allt inte alltid varit det när jag var yngre. Jag vågar hoppas på att jag faktiskt lärt mig ett och annat med åren och jag är inte samma människa idag som jag var ens för ett år sedan, än mindre för tjugo år sedan. Men jag begår precis som alla andra fatala misstag och beter mig då och då illa än idag. När jag gör så, oftast utan att vara helt medveten om det själv, så önskar jag att andra ger mig en åthutning så att jag vaknar till och inser vad jag håller på med och kan förbättra mig. Om jag hade betett mig riktig ordentligt illa och faktiskt på allvar skadat människor hoppas jag att någon skulle tagit tag i mig och fått mig på andra tankar illa kvickt. Jag hade säkert inte tyckt om det det allra minsta, inte just då, men i längden skulle jag varit tacksam, det är jag tämligen övertygad om. Det är aldrig roligt att bli tillrättavisad eller ens motsagd, det är inte heller alltid kritiken är befogad och värd att lyssna på, men när den är det hoppas jag innerligt att jag kan hitta tillräckligt mycket ödmjukhet inom mig att jag faktiskt kan ta till mig det och ändra mig.

Hur kommer det sig att jag skriver det här? Jo för att det måste bli ett slut på allt gap om rasism å ena sidan när någon känner sig utpekad till att ha gjort något fel och att å andra sidan ropa att det är ”invandrarnas” fel när något har hänt som inte borde hända. Vi begår alla fel, en del värre än andra. Vi behöver alla tänka till både en och två gånger här i livet och faktiskt ändra vårt beteende. Vi är alla människor. MÄNNISKOR! Varken mer eller mindre. Det är våra handlingar man kan klanka ner på, döma, förkasta, inte vårt ursprung. Jag skiter fullständigt i vem som gör det, att våldta, misshandla, döda, skada, förnedra, kränka, hota eller på annat sätt inskränka någons frihet är alltid fel, helt oavsett vem som gör det.