Någonstans mellan bollar, kanoner och en galet stor klätterställning med inbyggda rutschkanor befann jag mig för några dagar sedan tillsammans med min man och mitt barn. Vi var inte ensamma och det var rätt kul att iaktta de andra besökarna. Ja de vuxna sådana i alla fall.
Somliga var galna och lika taggade som barnen på att härja runt som små klätterapor och kasta sig ut för rutschkanorna utan någon tanke på morgondagen eller vad eventuella brutna ben skulle innebära. Som jag till exempel. Sedan fanns det andra som satt och sippade kaffe, uppklädda till tänderna och hela sminkväskan i fejjan. Återigen andra satt djupt försjunkna i arbete bakom en laptop. Min man till exempel. De oroliga mammorna som förmanade barnen var såklart där, medan de oroliga papporna troligtvis hade stannat hemma.
Den som ändå gjorde störst intryck på mig var ändå en farsa som med en bebis i famnen rusade runt som en vettvilling och ropade på bredaste skånska till sin son som var några år äldre än bebisen att när han låg i lumpen ”då var jag i min själ bäst av alla på sådana här hinderbanor”, det vill säga det lät ungefär så här ”deo vau jeau i min sjäul best aou alla peo sona häur hindeurbeanour”, eller nåt. Pojken svarade med att bombardera honom med mjuka bollar ur en bollkanon och pappan satte i med att öppna en eld jag aldrig skådat mot ett litet barn ackompanjerat av lämpliga ljudeffekter. Pojken bara skrattade och kastade sig med en apas smidighet ner ur ställnignen och upp i något som kallas för Vulkanen. Pappan satte efter, fortfarande med bebisen på armen, och var snart uppe på toppen. Där satte sig pojken i pappans knä och med ett vrål som troligtvis gjorde bebisen döv for de utför en såpass brant rutschkana att jag hade tvekat att åka där själv. Vart barnens mamma var vet jag inte. Hon kanske slocknat av lugnande tabletter eller något, vad vet jag. Jag kan i alla fall inte klaga på pappans engagemang.
Alva var i sanningens namn inte mycket sämre hon. Knappt hade hon hunnit ner innan hon försvunnit längst upp i nån annan ände av klätterställningen igen, ivrigt uppmanande att jag skulle följa efter.
Jag måste säga att det var en allt igenom trevlig dag, trots att jag kanske är ett år eller två för gammal för nämnda strapatser.