Jag trodde väl aldrig att jag skulle finna mig själv på insidan av en tjurfäktningsarena, inte ens i min vildaste fantasi har jag kunnat föreställa mig något sådant. Men idag tog jag ändå stegen in genom portarna, inte för att se någon tjurfäktning, naturligtvis inte! Denna så kallade nationalsport äcklar mig och får mig att känna djup avsky. Jag har skrivit på otaliga listor för att få stopp på vansinnet. Nej, idag var det inga tjurar inne på arenan utan endast några av traktens finaste hästar. En dressyruppvisning med Andalusiens stolthet värd namnet: de andalusiska hästarna!
Visserligen höll jag på att vända tvärt när jag tagit de där första stegen in genom entrén eftersom väggarna där inne var fulla av tavlor och fotografier med motiv så hemska att jag inte ens vill prata om dem. Människan bevisar sin grymhet mot allt levande gång på gång och synen på just djur i det här landet kan ge en mardrömmar, det är ett som är säkert. Jag fäste i alla fall blicken på biljettluckan, gick fram och köpte biljetten och vände och gick ut igen illa kvickt. För att komma in på själva arenan måste man gå runt byggnaden och där inne satte jag mig för att vänta på uppvisningen. Olustkänslan gjorde sig påmind hela tiden när jag såg framför mig hur alla dessa djur har kämpat för sina liv, förgäves, på den runda scenen framför mig. Det var nästan så att jag reste mig och gick, men så kom hästarna in och då blev jag nästan tårögd igen. Vilka hästar! Vackra, ystra och fulla av liv! De dansade fram som en studie i smidighet och styrka. Ryttarna var stiligt klädda och satt så stilla och rakt över sina hästar, även om några av dem höll hästarna lite väl kort så att de hamnade bakom hand tyvärr.
Det visades upp spansk skritt (naturligtvis) passage, piaff, öppnor, slutor, piruetter, byten, stopp, capriol, terre à terre och rena Zorro-stegringar för showens skull. Magnifikt! Många av övningarna är precis de samma som i westernridningen och har ju till viss del samma syfte, nämligen att jaga ikapp ett djur eller en fiende för att sedan hålla denne i schack. Men jag måste säga att kläder och stil är mycket tjusigare i den spanska ridningen, dessutom blir man något mer imponerad av balansen hos ryttaren eftersom de inte har hjälp av en fåtölj till sadel, vilket man närmast skulle kunna kalla westernsadeln i jämförelse.
På det hela taget var jag djupt tagen av de fantastiska hästarna och något missnöjd och besviken på några av ryttarna som inte släppte fram sina hästar fullt ut utan satt och höll i dem så att de fick näsan för nära bringan. Sånt vill vi inte veta av. Men annars, wow vilken upplevelse att sitta där med de andalusiska bergen som kuliss och se hästarna dansa fram över banan. Vilka djur!
