Jag skall gå mycket rakt på sak: Jag skäms. Låt mig förresten omformulera: Jag skäms något så in i helvete.
Det finns människor som inte har råd med mat och kläder till sina barn. Nu pratar jag inte om människor i, säg till exempel Afrika, utan här, i vår omedelbara omgivning. På riktigt. Kyrkor och andra organisationer har fullt upp med att dela ut basvaror och kläder till behövande barn här i Sverige. Och deras gåvor räcker inte på långa vägar, antalet behövande är så mycket högre än vad vi medelklassare, för att inte tala om överklassare, någonsin velat tänka på. Det här sker just nu, år 2014, i Sverige.
Det finns en teori, som för många är dagens sanning, om att landet byggs av konsumtion. Att vi måste handla mer, att det är bra för oss, att det skapar jobb. Och visst, mer shopping skapar fler jobb. Men att det skulle vara sunt och bra för oss att springa snabbare och snabbare i hjulet av materialism är så befängt att det saknar motstycke.
Jag tänker ofta på dessa saker, men något mer intensivt nu i stressiga juletider. När människor sliter sönder sig för att få råd att leva upp till de förväntningar som ställs på högar av julklappar och ett dignande julbord. När allt som kan få dem att koppla av är en drink. När barn hamnar än mer utanför när deras föräldrar trots allt inte har råd med varken mat, kläder eller julklappar. När barn är ensamma medan föräldrar stressar livet ur sig för att hålla skenet uppe, för att inte underkännas när deras prylar och kläder bedöms av omgivningen. När barn blir vittnen till fylla och berusning.
Är vi helt galna som går på farsen om att detta samhälle är något eftersträvansvärt? Vart har vår medmänsklighet tagit vägen? Har vi blivit så indoktrinerade att vi tror att det är så här det måste vara, att en sådan utveckling är bra och rätt? Jag mår illa av tanken.
Ändå, det är inte därför jag skäms. Jag skäms för att jag sitter här, med mitt fantastiska liv, och klagar för att jag inte har mer. Jag har gått i fällan, precis som alla andra. Istället för att vara tacksam och nöjd kräver jag mer. Istället för att njuta av varje måltid lagad av färska råvaror, oftast ekologiska, gnäller jag över att jag faktiskt måste laga maten, att jag måste avbryta mitt flow när jag skriver mina böcker för att resa på ändan jag placerat i en mjuk soffa i mitt hus för att öppna kylskåpet och välja och vraka och ta beslut om vad jag skall ge mitt barn att äta. Jag gnäller över tvätthögar, för att vi har så mycket kläder att vi kan byta varje dag och på så vis få ett berg av tvätt. Allt medan barn i samma stad som jag själv bor i går hungriga och fryser, medan barn längtar efter att julen skall vara över och att de inte skall hamna för mycket utanför när kompisarna berättar om vad de har fått i julklapp, medan de själva kanske inte fått något alls.
Jag skäms och jag mår illa över mig själv och alla andra som liksom jag springer på i egoismens och girighetens hjul.