Den sista tiden i huset innan vi lämnade över till hyresgästerna var kaotisk (som jag har ältat det nu känner jag) och jag såg rätt många fördelar med att bo i lägenhet istället för hus. Det gör jag fortfarande. Det är inte alls samma ansvar, det är inte lika mycket att ta hand om, renovera, underhålla och allt vad det är. Men, lägg ägg vad jag saknar vårt hem, vårt hus! Inte så att jag vill lägga ner planerna på Spanien, jag ser mer fram emot det än någonsin, men jag känner ändå hur mycket vårt hus faktiskt betyder för mig.
Jag har inget föräldrahem. Eller ja, det är inte sant, jag har ju föräldrar som har ett hem, men det är inte samma (långt ifrån) hem som det hem vi bodde i när jag föddes. Mina föräldrar bor inte ens (långt ifrån) i samma hem som det jag bodde i när jag flyttade hemifrån. Där de bor nu har jag aldrig bott. Jag har inte haft ont av detta faktum, inte alls, ändå har jag lovet mig själv att Alva skall få ha kvar sitt hus där hon vuxit upp. Vi skall bo där, allt skall finnas kvar, när hon blir vuxen. Hon skall kunna återvända till sitt flickrum när hon vill. Så har jag tänkt sedan hon föddes.
Ett hem utgörs av så mycket mer än de väggar som ställts upp och det tak som finns över ens huvud. Ett hem är där familjen finns. Ett hem är mer en känsla än bostaden i sig. Det tycker jag verkligen. Jag har nog på riktigt aldrig brytt mig särskilt mycket om den bostad jag bor i, inte egentligen, bara jag haft de mina runt mig och trivts med omgivningarna. Förrän nu. Mitt hus betyder plötsligt hur mycket som helst. Knepig känsla.
Nu är det kväll och som alltid om kvällarna har jag lätt att bli extra känslosam. Därför säger jag godnatt och går och lägger mig för att, förhoppningsvis, drömma om våra kommande äventyr istället för att bli gråtmild över ett älskat gammalt hus (som ju faktiskt i ärlighetens namn finns kvar).