Livet handlar för mig om utveckling. Inte bara, men också. Min största rädsla är att inte våga ta de chanser som kommer i min väg, att stanna och sluta utvecklas. Då menar jag inte att man inte behöver stanna upp och bara vara i det som är nu ibland, det i sig är en konstform som jag har relativt svårt att behärska många gånger, men att bli fast i gamla mönster och inte ta mig framåt är något jag skyr som pesten.
Ibland möter jag människor som jag inte träffat på kanske tio år eller mer och de säger att jag är mig väldigt olik nu och då. Det kanske inte är menat som någon komplimang, vad vet jag, men jag är ändå väldigt glad för att jag inte är samma människa nu som för tio år sedan. Grundkärnan är förmodligen detsamma, men jag hoppas ju innerligt att jag samlat på mig tillräckligt med erfarenheter och upplevelser för att ha gått vidare nu jämfört med för tio år sedan. Vi behöver inte ens gå så långt tillbaks. Den människa som sitter här och skriver i detta nu är inte ens samma person som den jag var för ett och ett halvt år sedan. Det har hänt så mycket, jag har drabbats av och tagit mig igenom svåra saker, jag har tvingats till hjärtslitande separationer och förluster av individer som betydde mycket för mig, jag har tagit beslut om och flyttat utomlands med mitt ”lilla” barn och jag har nu fattat nya beslut som kommer ta mig ut på nya äventyr i livet. Underbart tycker jag. Inte alla jobbiga saker som har hänt förstås, men nu är de historia och jag har blivit starkare och mer erfaren på köpet.
En del människor ojar sig något över att mitt liv är så föränderligt. Jag kan inte annat än att hålla med, det händer väldigt mycket i mitt liv och jag väljer att låta det göra det. Jag vill ha det så. Hela min familj trivs med det och mår bra av det och då är det ju bra för oss. Alla vill inte ha det så och det får stå för dem, men vi vill leva våra liv med öppna dörrar och kommer nog aldrig att staka ut en motorväg för oss själva och sedan blint följa den utan att ta en enda avstickare åt något håll för att se vad som finns att uppleva på de mindre vägarna. Det är inte så vi fungerar.
Så här sitter vi nu, rätt taggade på att få sätta tänderna i det nya vi kommit fram till och kommer dela med oss av så småningom. Just i detta nu har vi i alla fall kommit fram till att omprioritera för stunden och försöka göra allt vi kan för att vara goda medmänniskor och hjälpa människor på flykt och individer i nöd på alla sätt vi kan.