Wow. Två år sedan jag skrev sist. Bloggen har fått vila eftersom jag har behövt vila från allt som har med skrivande att göra. Kreativiteten sa nepp. Men kom igen nu, hur svårt kan det vara, sa jag till mig själv. Jättesvårt, var svaret jag fick. Så jag lyssnade – för en gångs skull – på mig själv och la ner alla krav på att skapa och skriva.
Under dessa två år har mycket hänt. Vi bodde då i en lägenhet centralt i Göteborg. Det gör vi inte längre. Mina öron fick nog av trafik och stim och min näsa ville inte längre andas avgaser och smuts. Den älskade dottern var helt på min sida och började nästan packa direkt när jag tog upp idén om att byta storstaden mot småstaden. Maken knorrade nog lite i början, men det gör han åt allt som inte har med att räkna upp spelare i låt säga polska andraligan att göra. Eller aktiespartips. Han är lite konstig på så sätt. Men efter lagom mycket knorr och en del suckar förstod även han det vettiga i att andas renare luft och trängas med färre människor.
Vi bor därför numer i Varberg. Fortfarande västkusten. Fortfarande nära Göteborg. Maken kan ha kvar samma jobb där han sitter och räknar på konstiga saker dagarna i ända. Men mindre stim och stoj, färre människor som trängs och renare luft. Vi har havet några minuters cykelväg hemifrån, en liten skogsdunge som granne och – för makens skull – delvis utsikt över en fotbollsplan.
Man skulle ju kunna tro att jag är nöjd nu. Det borde jag vara. Och jo, visst är jag det. Nästan. Delvis. Men, jag drömmer om ännu mer lugn och ro. Om ännu mer tystnad och avskildhet. Om större ytor runt mig, kullar, ängar och skog. Jag vill ut på landet. Jag vill ha hästhagar (jo för vi har även skaffat häst igen) runt huset och möjlighet att gå ut i bara nattsärken utan att skapa skandal om jag så skulle vilja. Inget stort hus eller så, bara ett litet som är lagom för mig. Men, jag vill ha en loge att duka upp långbord i. Trädgård att greja i. Mark att skapa odlingslotter på för att delvis kunna bli självförsörjande på grönsaker och rotfrukter. Sådana saker. Det är livet jag vill ha. Grejen är att jag vill ha Varberg – också. Girig skulle man kunna kalla mig, helt utan att ljuga.
Jag tänker mig nu att jag på denna min blogg i fortsättningen ska skriva om, drömma om och planera för mitt framtida boende. Det ute på landet. Det i samklang med naturen. Det som speglar mitt innersta jag. Jättekul, utropade maken aldrig någonsin.
Men kanske finns det någon mer där ute som drömmer och längtar. Kanske vill ni följa med på min resa mot ett liv på landet. För med envishet och en kämparglöd som skulle gjort Ivan Hetsko (före detta fotbollsspelare från Ukraina, känd för att ha gjort första målet för Ukraina efter Sovjetunionens fall) grön av avund så ska jag se till att uppfylla min dröm. Någon gång, även om det kan ta flera år att ta mig dit.
