En sak jag på senare tid har lärt mig är att värdera mig själv högt. Det kanske låter högdraget och väldigt osvenskt, men så är det inte alls. I alla fall inte högdraget, osvenskt ska jag låta vara osagt. Men varför i hela fridens namn skulle jag förminska mig själv och min betydelse, varför skulle jag tysta min inre röst och leva mitt liv bara för att tillfredsställa andra, som i ärlighetens namn inte bryr sig särskilt mycket om mig tillbaks? Att värdera sig själv skall inte förväxlas med att sluta bry sig om andra, tänker man så har man missuppfattat det hela. Det handlar helt enkelt bara om att börja ta vara på sitt liv och se till att man själv mår bra, utan att för den sakens skull göra illa någon annan. I förlängningen ger detta att man faktiskt orkar bry sig ännu mer om andra, som en liten bonus kan man säga.
Efter att ha börjat värdesätta mig själv och min tid har jag också börjat ifrågasätta saker och ting. Ett exempel kan vara de klassiska arbetsintervjuerna. Nu har ju jag varit egen rätt länge, men jag minns ändå hur det är att sitta där i en stol framför en potentiell ny arbetsgivare och få frågan ”varför ska jag anställa dig”, följt av en lagom dryg blick från intervjuaren. Så skall man sitta där och tala om hur mycket bra man kan tillföra företaget, hur man kan lyfta det, hjälpa det framåt och allt vad det nu är. Jag tänker att jag istället skulle vilja vända på frågan och få ett svar på varför jag skulle vilja jobba för företaget. Vad gör ni som är så bra för era anställda att de hellre vill vara där och jobba för er än att jobba för sig själva, eller för någon annans företag? Om arbetsgivaren kan svara tillfredsställande på det så har hen säkerligen inga som helst problem att få folk att svara på varför de skulle bli anställda. En chef som vet att ta hand om och lyfta sina anställda behöver nämligen sällan oroa sig för att de anställda inte gör sitt yttersta på sina jobb.
Som sagt, jag värderar min tid väldigt högt och jag har ingen som helst lust att kasta bort den på fel saker. Den gamla slitna visan om att livet är för kort för det är alldeles för sann för att ignoreras. Därför lägger jag aldrig någon som helst prestige i att fortsätta med något som jag känner är helt fel. Somliga kan då tycka att jag inte avslutar påbörjade saker, men det är helt fel. Jag avslutar dem bara på mina egna villkor, när jag själv känner mig färdig med dem. Detta kanske inte alltid stämmer överens med andras syn på när något kan betraktas som avslutat, men det får stå för dem. Är jag klar så är jag klar och då går jag vidare. Livet är verkligen för kort för att sitta fast och nöta i saker när man är helt redo för att gå vidare.
Något jag har lyckats lära mig, eller snarare vänja mig av med, är att jag faktiskt inte alltid måste vara uppkopplad och tillgänglig. Jag kan lämna telefonen hemma när jag går ut, jag kan låta den ligga kvar i väskan och inte ha den fastklistrad i handen hela tiden och jag behöver inte ha datorn i knät så fort jag sätter ner baken i en soffa. Istället kan jag ägna tiden åt samtal med min familj, läsa böcker, titta upp och se saker runt mig utan att tänka hur de skulle se ut på Instagram. Missförstå mig nu inte, jag tycker det är rätt kul med Instagram och jag gillar när man får svar samma dag man frågat om något och inte flera dagar eller veckor senare, men ingen dör av att jag inte sitter ihop med min telefon eller dator. Det handlar inte om att vara respektlös med andra människors tid, som till exempel genom att komma försent eller strunta i att svara folk av ren lättja. Men man måste inte stänga av människor som finns runt en i fysisk form för att ständigt finnas till för andra via mobil eller dator. Jag hoppas att jag kan ta med mig den känslan när vi så småningom lämnar Spanien för att gå vidare i livet och ge oss själva chansen att få fortsätta uppleva nya saker och andra kulturer.