Jag har pratat (alldeles för mycket) om att vi hålls vakna på nätterna av den extremt höga ljudnivån utanför vår lägenhet. Ljudnivån och gråtande barn. Så är det fortfarande, det har inte lugnat sig ett dugg. Resultatet är att vi under snart en månad inte sovit särskilt mycket och har således svår sömnbrist. Men nu är det inte det jag skall prata om. Eller jo, lite, men ändå inte. Det jag ville säga är att trots att fönstren är gjorda av ett enda glas, vilket hjälper föga för att hålla ute ljud, så måste de ändå göra någon form av nytta. Det är nämligen så att om man har fönstren stängda så låter det (kvälls- och nattetid) som om man har hela församlingen i vardagsrummet, men om man får för sig att öppna dem så hör man överhuvudtaget inte vad man säger här inne. Helt makalöst. Om jag inte hade varit så vansinnigt trött vid det här laget så hade jag kanske tyckt att det var charmigt, det här med spanjorernas totala brist för förståelse för att det kanske eventuellt kan finnas människor som vill sova mitt i natten och att det kanske inte är en jättebra idé att ropa till varandra istället för att prata, åka skateboard över markplattorna så att det dundrar i hela kvarteret, varva motorcyklar, bilar och mopeder så att de låter som mest, eller, som jag tidigare redan avhandlat, låta bli att lägga sina trötta barn. Nej, förresten, jag hade inte tyckt att just denna sidan av Spanien hade varit trevlig hur pigg jag än var.
Andra sidor, däremot, är jag helt förälskad i. Som de pittoreska små trånga gatorna med underbara butiker, det turkosa Medelhavet, de vitkalkade husen (de som hålls efter, annars ser de bara smutsigt ut), frukten och grönsakerna, värmen mellan människor, och framför allt att jag själv har blivit så mycket lugnare i själen. Jag vet faktiskt inte vad det beror på, för egentligen är jag inte alls förtjust i att teknik hela tiden strular (vi har sedan vi flyttade för snart fyra veckor sedan haft strömavbrott tre gånger av oklar anledning), nätet svajar, mobilnätet funkar ibland och ibland inte osv. Och ändå är jag lugn. Det är mycket märkligt, men skönt. Jag tror att det kanske kan bero på att jag för första gången på väldigt länge på allvar vet vad jag vill. Saker och prioriteringar har börjat läggas på plats och jag har hittat mig själv. Det är värt allt. Jag är så enormt tacksam över att ha fått den här möjligheten och faktiskt också stolt över att jag vågade ta den när den dök upp.