”Vem är du?” Så banala ord, ändå kan de ge en kalla kårar. I alla fall mig.
Vid läggningen idag uttalade Alva just de orden. Vi hade läst saga och sjungit ihop en stund och jag låg och grejade med hennes hår sådär som hon tycker om och plötsligt stirrade hon snett över min axel och sa ”Vem är du?”
”Vad menar du, det är ju jag…?” sa jag (såklart)
”Jag menar inte du utan den som stod där”, sa Alva och pekade bakom mig, mot en tom plats.
Jag är inte en av de som tror på spöken och dylikt, ändå får jag rysningar av sånt.
Alva är expert på att skrämma livet ur mig på andra sätt också. Jag vet inte hur många gånger jag vaknat av att hon står precis bredvid min säng och bara stirrar på mig tex. Eller när jag tittar upp från handfatet och in i spegeln efter att ha tvättat bort sminket så står hon plötsligt bakom mig. Såna där saker.
Nu skall jag varva ner på bästa tänkbara sätt: Dags för tv-serier!