Rädslor och förväntningar

Nu när det drar ihop sig för flytt får jag många frågor om mina rädslor och förväntningar. Livet i Spanien kommer ju trots allt inte att te sig likadant som det här i Sverige, på gott och ont.

För att börja med något positivt så kan jag berätta om mina förväntningar.

• En av de saker jag ser mest fram emot är att se hur jag själv reagerar i min nya omgivning, vilka sidor hos mig själv som kommer att komma fram. Jag är övertygad om att en flytt till ett annat land utvecklar en som människa och jag är nyfiken på vem jag kommer att visa mig vara i denna nya situation.
• Vädret. Självklart ser jag fram emot vädret. Som boende i Göteborg kan det i princip inte bli sämre än här, allt är en förbättring. Att Costa Blanca har över 300 soldagar om året gör inte ont om man så säger.
• Den internationella kulturen. Vi ska bo på en plats där det vistas människor från många olika länder. Jag känner, precis som alla andra som propagerar för mångkultur, att man inte alls nödvändigtvis måste ge upp allt man är van vid och helt uppslukas av landet man kommer till, det är inte så mångkultur fungerar. Istället känns det fantastiskt att få möjlighet att kunna mixa och blanda och få en hel annan livskvalitet där det bästa ur flera kulturer kan få samsas.
• Alla marknader. Särskilt fruktmarknaderna! Solmogen, smakrik frukt. Mums!
• Spanjorernas värme och öppenhjärtighet. Glädjen. Gästfriheten. Nyfikenheten. Behöver jag säga mer?

Men, här kommer ändå ett men. Visst har jag rädslor också.

• Alla kryp och läskiga djur, som meterlånga (nåja, femton cm i alla fall) tusenfotingar, äckliga spindlar, farliga ormar och de superläbbiga pinjelarverna. Och sandflugor, mygg och annat elände. Hua!
• Det här med att allt är så HIMLA mañana. Att man inte kan förvänta sig att folk dyker upp den tid man bestämt utan kan komma lite när som helst. För mig som är väldigt punktlig är det inte en charmig kulturgrej, det är rent respektlös. Hur vet man hur länge man ska vänta på någon? Om jag är i tid, eller även om jag själv skulle släntra in en kvart sent, och den jag stämt träff med inte kommit än, hur mycket av min tid ska jag lägga på att vänta? Galet och inte det minsta trevligt.
• Det här med kö. Det sägs att vi svenskar är knasiga som envisas med att stå i kö hela tiden. Men, frågar jag mig, är inte det det allra smidigaste och trevligaste sättet? Att folk helt godtyckligt och egoistiskt bestämmer sig för att de minsann ska vara före någon annan är inte en väg till ett välfungerande, trevligt och smidigt samhälle.
• Att Spanien är ljusår efter Sverige vad gäller teknik, tex. internetuppkoppling och hastighet. Gahhh!
• Sist men inte minst, min allra största rädsla, är att Alva skall bli utsatt av språkförbistringen. Eller att hon ska försvinna (vilket jag är lika rädd för här hemma, så det har inte med Spanien att göra). Allra värst är fasan för att något skall hända mig och att hon blir ensam kvar, utan att känna någon, utan att hitta och utan att kunna språket… Jag har skrivit lite om det, och hur jag tänkt lösa det rent akut, uppe i menyn under Flytta till Spanien med barn och underrubriken Språk i texten.

Annars tänker jag att man får ta det lite som det kommer och att man får ha inställningen ”When in spain…” så mycket det bara går. Jag vill inte fortsätta mitt liv precis som här hemma, fast på ny plats så att säga. Däremot skulle jag gärna ta med mig fördelarna med Sverige och svensk kultur dit och lämna resten därhän för att anamma allt det bra dit jag kommer.

Allt sammantaget känner jag ändå att vårt äventyr inte är så speciellt. Inte om man jämför med många andras. Vi åker till ett EU-land där det finns andra skandinaver och massor av engelsmän. Man tar sig hem snabbt och lätt om det behövs. Kulturen är annorlunda, men inte så annorlunda så att det känns som en helt annan värld. Alva ska, i alla fall till att börja med, gå i skandinavisk skola.

Om man ställer det i perspektiv mot att lämna allt för att sätta sig på en båt mot Amerikat och den enda vissheten man har är att man aldrig får återse de man lämnar (inte ens via Skype), ja då är vårt äventyr inte något att tala om. Det är bara en flytt mer eller mindre som vilken som helst. Fast till ett annat land.