Jag hade tänkt skriva klart en ny bok medan vi var här i Spanien. Hahahaha, hrm ursäkta mig men jag måste skratta. Jag har mindre tid över till att skriva nu än vad jag haft på väldigt länge. En av de stora myterna om Spanien: att man har så mycket tid över och kan leva glada dagar i solen. Manaña, manaña. Jo tjena. Det funkar om man är pensionär eller lyxhustru, möjligen. För övrigt är det en väsentlig skillnad (naturligtvis) på att leva sitt liv här och att vara här på semester, det kan förmodligen vem som helst räkna ut. Pengar skall in på ett eller annat sätt och för de flesta av oss innebär det att man måste jobba. Kombinerar man det med barn som är för unga för att kunna röra sig fritt i stan själva så kommer man snart fram till att man får väldigt svårt att hinna med allt.
Alva går i skolan mellan klockan nio och tre. Fritids finns inte, däremot finns en del aktiviteter efter skolan. Ofta ligger de dock inte direkt efter skolan, utan sådär någon timme eller två efter, vilket gör att ännu mer tid går bort när man skall lämna och hämta. Här låter man inte heller barnen gå omkring själva, inte ens om man bor lite utanför stan, utan man följer dem överallt. Till stor del har detta med trafiken att göra. Bilister kör som bekant snabbt som attans och det finns få föräldrar som vill riskera sina barns liv genom att släppa ut dem själva, i alla fall när de är i Alvas ålder (och yngre såklart). Detta gör att man blir väldigt upplåst kring hämtningar och lämningar och att vara med på aktiviteter. I runda slängar går det bort ungefär en och en halv timme till bara hämtning och lämning från skolan varje dag, aktiviteter och lek med kompisar borträknat. Visserligen är det underbart att få spendera så mycket tid med mitt barn, det är en lyx och en gåva, men jag kan inte riktigt säga till de som kräver pengar av mig i form av räkningar att jag tyvärr inte kan betala eftersom jag inte hunnit jobba utan bara varit med mitt barn istället. Alltså, heltidsjobbet (mer än så eftersom jag både jobbar och pluggar på universitet) skall skötas på omkring fyra och en halv timme, plus lite extra tid som jag snor åt mig genom att sitta med datorn i knät samtidigt som jag med ett öra och ett öga tittar och lyssnar på Alva som sitter bredvid och grejar med sitt i soffan.
Alla andra föräldrar jag pratat med, i alla fall de som inte är gjorda av pengar utan som faktiskt måste jobba, säger samma sak: De har aldrig haft så lite tid över och känt sig så stressade av tidsbrist och jobbpress som här.
Jag måste också snabbt och skoningslöst slå hål på myten om att spanjorer bara glassar och tar det lugnt, att de ”aldrig” jobbar. Det kunde inte vara längre från sanningen, de jobbar i princip jämt känns det som. Nu generaliserar jag väldigt, såklart, men över lag har de långa arbetsdagar och dessutom jobbar de som regel sex dagar i veckan. Visst, de är lediga mellan klockan två och fem på dagen, den berömda siestan, men sedan skall de, i de fall de får denna ledighet, tillbaks till jobbet och vara där till tio på kvällen, ibland längre. Jag tror att få skulle vara avundsjuka på detta sätt att lägga upp arbetsdagen på. Jag är då inte det allra minsta sugen på att få mina dagar upphackade på det sättet. Umgänge med familjen sker sent på kvällarna, med sömnbrist som resultat, i alla fall för barnens del.
För övrigt har jag väldigt lite tid att sitta ute och njuta av sol och värme, i alla fall på vardagarna. När jag lämnat Alva går jag hem och tokjobbar, inomhus eftersom det är svårt för datorn att klara värmen ute, den säckar helt ihop, tills det är dags att gå och hämta henne igen. Då försöker vi visserligen få så mycket tid ute som det bara går, men efter skolan är hon trött och hungrig och vill hem och vila och äta och så skall läxan göras. Så sådär alldeles mycket tid ute har vi faktiskt inte. Återigen, som jag skrivit någon annan gång, så beror möjligheterna för att vistas ute mer också på hur man bor. Hade vi bott med stor uteplats där man kan sitta i skuggan, eller till och med få plats att leka ute i skuggan, så hade saken varit lite annorlunda. Men vi bor inte så och därmed jämt.
Vad jag vill komma till är i alla fall att boken får vänta tills vi är i hamn med våra planer på ett annat sätt att leva ut våra drömmar om ett liv med växlande kultur och möjlighet att se nya delar av världen, samtidigt som vi kan ha vår bas hemma i Sverige.
