Vi genomgår just nu någon slags logistisk prövning. På ett eller annat sätt skall vi försöka få ner allt vad vi anser oss behöva ha med när vi sätter oss på planet för att byta hemland. Eller, för att vara mer korrekt, skaffa oss ett andra hemland, Sverige finns ju kvar. Hur som helst så skall vi knöla ner allt vi vill ha med i sju väskor. Det är inte en helt enkel sak att välja ut vad som kan anses helt nödvändigt och vad som faktiskt kan få stanna kvar i Sverige. Även om vi redan sållat det mesta när vi lämnade huset har vi nu finliret kvar. Vill vi ha med en extra jacka, eller är det bättre att få ner Alvas cykelhjälm? Skall hudvårdsprodukter med ungefär en tredjedel kvar i få följa med eller skall jag köpa nytt i Spanien? Såna saker.
När hela pusslet är lagt och vi har landat på sammanlagda 100 kg, väskorna inräknade, återstår bara att ta barnet i hand och traska iväg mot vårt nya liv. Ett liv som av vissa betraktas som tillräckligt annorlunda för att kräva mod att leva, men av andra, de ”riktiga” äventyrarna, inte alls kvalar in på listan över saker som är särskilt uppseendeväckande. Vi har planerat och ordnat alldeles för mycket för att få vara med i deras klubb. Inte ens sålt huset utan bara hyrt ut det för att känna oss för innan vi gör alltför drastiska saker. Handbromsen i och fegt, inte tu tal om det. För oss är det hur som haver alldeles lagom mycket spänning och variation från vårt vanliga liv i huset hemma i Göteborg. Vi känner oss fullt nöjda med att veta vart vi skall bo och vad vi skall göra.
Om en vecka har Alva sin första lektion i spanska med läraren vi äntligen fått tag på. Hon säger att det kittlar lite i magen när hon tänker på det. På ett bra och spännande, men lite, lite läskigt sätt. Som livet självt. 
I Alvas fall tror jag största omställningen (förutom språket då) blir att inte längre själv kunna springa hem till sina kompisar. Det gör lite ont i mammahjärtat när jag tänker på att hon berövas den möjligheten, men jag hoppas att det hon får istället väger upp.
