Får otaliga frågor om vad jag tror kommer bli största omställningen med att bo i Spanien istället för Sverige. Jag har tidigare svarat på frågor om rädslor (jordbävningar, att Alva inte skall trivas/få kompisar/längta hem, brottslighet, undervattenströmmar och att kylan inomhus på vintern blir för jobbig) och förväntan (varmare klimat, sol och ljus året runt och frukt som fått mogna på träden) och ska nu gå in på omställningar, eftersom så många verkar undra.

Rent allmänt känns det som att det faktum att det inte finns någon statlig hyresmarknad, utan man hyr av privatpersoner, är en stor skillnad. Oftast hyrs bostäderna ut möblerade och man skriver sällan kontrakt på mer än elva månader, vilket gör att man måste flytta omkring en del om man tänker hyra längre tid än så. Man bor med andra ord rätt tillfälligt om man inte äger själv, vilket för mig känns som en klar nackdel. Visserligen finns det vissa fördelar också, om man vill hålla alla dörrar öppna och inte är ute efter att bygga ett mer bestående hem, men för mig skulle det bidra till att jag inte kände mig hemma. Det skulle i förlängningen kunna bli ett problem eftersom jag inte har den minsta lust att äga en bostad.

För mig personligen tror jag dock att största omställningen och utmaningen kommer bli den mycket sävliga kulturen, att allt med fördel kan skjutas upp till någon annan dag och att det inte alls är nödvändigt att höra av sig om man blir sen. Saker som i mina ögon är ineffektivt. Jag kommer få bita ihop både en och tjugo gånger, det är jag helt övertygad om. Kanske lär jag mig tillslut att rycka på axlarna åt sånt som idag känns både respektlöst och mycket främmande vad gäller tid och effektivitet.

I Alvas fall tror jag största omställningen (förutom språket då) blir att inte längre själv kunna springa hem till sina kompisar. Det gör lite ont i mammahjärtat när jag tänker på att hon berövas den möjligheten, men jag hoppas att det hon får istället väger upp.

För övrigt försöker jag dock ha inställningen att förändringar och omställningar ofta är av godo och att de är en del av äventyret. Det jag beskrivit ovan är väl det enda jag på rak arm kan komma på som blir svårt, förutom att vara ifrån familj och vänner naturligtvis, men jag ser ändå fram emot att få bo som gäst i solens land. Det är en ynnest jag ska försöka visa mig värdig genom att visa respekt även för det som känns snett och avigt till en början. Kanske kan en trevlig konsekvens bli att jag släpper mina stundvis svårmodiga grubblerier och tar livet mer med en klackspark, likt ett obekymrat barn som ser hinder längs vägen som något menat att skutta över.