Bloggen har utvecklats åt ett helt annat håll än när jag först startade den. Numer är den rätt lite Linnéa etc. (även om namnet rymmer mycket, som det var tänkt från början) och väldigt mycket Swedish mother in Spain. I och med detta har fler och fler läsare anslutit sig som är intresserade av resebloggar och bloggar som handlar just om att som svensk bo utomlands. Det är väldigt glädjande för mig att inse att fler och fler räknar med och ser fram emot inläggen på ”Swedish mother in Spain” som jag började kalla mitt Instagramkonto för ett tag sedan, vilket nu har blivit synonymt även med bloggen.
Således (jag älskar att använda sådana där ord, även om maken himlar med ögonen och slår sig för pannan) har beslut tagits om att bloggen skall döpas om, även om den (än så länge, hemliga projekt är på G…) finns kvar på samma adress. Får jag därför utlysa en liten namngivningscermoni där ni tänker er fanfarer, klippta band och varför inte lite konfetti när jag nu mer officiellt presenterar för er: Swedish mother in Spain!
Det hålls kalas i dagarna tre och vi är så överösta med kärlek och omtanke att vi skulle kunna flyga till Spanien utan plan, lyfta av kärlek.
Många uppslitande avsked blir det och jag känner mig uttorkad av alla tårar som flutit. Familj och vänner här hemifrån kommer fattas oss, även om vi redan har fina vänner i Spanien också och naturligtvis hoppas på att få ännu fler med tiden.
Trots separationsångest svår ser vi ändå fram emot vårt nya liv. Sverige har verkligen inte gjort särskilt bra reklam för sig den här sommaren och vi längtar efter att få tanka lite D-vitamin (med solskyddsfaktor såklart, vi är inte helt tappade bakom en vagn). Det känns spännande och härligt att tänka på vad som väntar, men oj vad jag kommer sakna alla här hemma!
Ni vet vilka ni är. Vi älskar er! Puss och kram, vi ses när ni hälsar på!
Jag har läst din blogg sedan i mars, men har inte skrivit något till dig förrän nu. Idag öser regnet ner och jag läser om er flytt till Spanien och kan inte låta bli att känna mig avundsjuk. Jag vill också våga göra något sådant, lämna Sverige och ge mig ut på äventyr. Men så har jag barn och det känns som en för stor risk. Alla som flyttar på det där sättet verkar vara så extrema, de säljer allt och kastar sig iväg på vinst och förlust. Därför känns det så bra att läsa din blogg och bli påmind om att man kan göra på ett annat sätt. Att det faktiskt inte måste vara allt eller inget. Många bloggar verkar ju annars tävla i att vara värst i äventyrlighet och i att kasta sig ut i tomma intet och chansa. Det är intressant och spännande, men väldigt långtifrån mig själv och mitt liv. Det du beskriver är mer åtkomligt, det gör att det känns mer inom räckhåll även om man som barnfamilj inte har lust att sälja allt och dra, men ändå vill prova på livet i ett annat land.
Jag ville bara säga det, att du inspirerar och uppmuntrar mig att våga ta upp min dröm som jag trodde var helt död. Tack för det!
Michelle.”
Man behöver inte vara extrem
Åh, Michelle, tack för ditt fina mail! Vad glad jag blir över att kunna så ett frö av hopp hos alla mer ”vanliga” människor som vill ha äventyr i lagom dos. Visst måste man få följa sin dröm och ge sig iväg även om man gör det i lite mer kontrollerade former. Alla bestämmer hur de själva vill göra, vi är alla arkitekter och regissörer i våra egna liv. Ingen har rätt att säga att man inte kan göra något bara för att man inte vill göra det på ett extremt sätt. Självklart inte. Jag skulle aldrig ha kommit iväg om jag tvingats sälja allt och ge mig av mot något helt okänt, mot ett liv där jag inte hade koll på något alls på förhand. Inte med barn. För mig finns det ingen tjusning alls i det.
Om jag lyckas inspirera en enda människa att våga släppa lite på de imaginära bojorna många av oss har tagit på oss så är jag glad och nöjd. Inspirera är precis vad jag vill göra, få människor att känna engagemang och lust att göra något nytt, eller kanske något välkänt fast på ett nytt sätt. Bloggen är ett sätt för mig att berätta om hur min egen resa sett ut, vad jag lärt mig och sådant jag tror att andra kanske kan ha nytta av. Det är jag som skall tacka er för att ni vill läsa min berättelse.
Dessutom, mod kan vara så olika saker för olika människor, eller vid olika tillfällen i livet. För mig har det krävts mod att faktiskt stanna på ett och samma ställe tillräckligt länge för att det skall vara värt att skaffa hus och bygga ett hem. Jag har levt ett väldigt kringflackande liv tidigare och det var en extrem omställning att plötsligt ha en fast punkt i form av ett hus. Det är inget jag är beredd att släppa just nu, inte helt. Däremot vill jag inte leva livet i ekorrhjulet med hämtning och lämning och stress för att hinna med barn och mig själv och min man och karriär och allt annat man ”skall” bolla i det liv som kallas det normala i Sverige. Jag vill känna att jag gör rätt sak i den stund som är nu, hitta min inre kompass och skala av allt som är onödigt och fel. Att sälja allt och bara dra ingår inte i vad som är rätt för mig i nuläget. Att flytta utomlands ändå är däremot helrätt. Att göra något lite lagom. Det är i princip första gången jag gör något balanserat, vilket är skrämmande i sig.
Mitt råd är, slå er fria från de hinder ni tror står i er väg. Gör det! Prata inte bara, låt det inte stanna vid en dröm utan gör det, vad det än är ni känner är viktigt för er, det ni känner är rätt för er.
Sakkunniga hävdar att den värmebölja som har legat över stora delar av Europa, Spanien inräknat, i sommar (Sverige har helt glömts bort!) är en följd av ett väderfenomen som kallas för El niño. Om jag har förstått det rätt så kan man väldigt kortfattat beskriva det som att delar av Stilla havet värms upp ovanligt mycket och för med sig väldigt varmt väder som senare går över i väldigt mycket regn. Man räknar därför med att vintern kommer att bli blöt, men inte så kall, i Spanien. Det här är något som inträffar med några års mellanrum och ska inte ha något med den globala uppvärmningen att göra, sägs det.
Det är väl typiskt. Vår första höst och vinter i Spanien kommer alltså med stor sannolikhet bli en blöt historia, sannolikt med tillhörande översvämningar. Kanske bäst att se över packningen igen och försöka få ner lite extra regnkläder…?
Vi genomgår just nu någon slags logistisk prövning. På ett eller annat sätt skall vi försöka få ner allt vad vi anser oss behöva ha med när vi sätter oss på planet för att byta hemland. Eller, för att vara mer korrekt, skaffa oss ett andra hemland, Sverige finns ju kvar. Hur som helst så skall vi knöla ner allt vi vill ha med i sju väskor. Det är inte en helt enkel sak att välja ut vad som kan anses helt nödvändigt och vad som faktiskt kan få stanna kvar i Sverige. Även om vi redan sållat det mesta när vi lämnade huset har vi nu finliret kvar. Vill vi ha med en extra jacka, eller är det bättre att få ner Alvas cykelhjälm? Skall hudvårdsprodukter med ungefär en tredjedel kvar i få följa med eller skall jag köpa nytt i Spanien? Såna saker.
När hela pusslet är lagt och vi har landat på sammanlagda 100 kg, väskorna inräknade, återstår bara att ta barnet i hand och traska iväg mot vårt nya liv. Ett liv som av vissa betraktas som tillräckligt annorlunda för att kräva mod att leva, men av andra, de ”riktiga” äventyrarna, inte alls kvalar in på listan över saker som är särskilt uppseendeväckande. Vi har planerat och ordnat alldeles för mycket för att få vara med i deras klubb. Inte ens sålt huset utan bara hyrt ut det för att känna oss för innan vi gör alltför drastiska saker. Handbromsen i och fegt, inte tu tal om det. För oss är det hur som haver alldeles lagom mycket spänning och variation från vårt vanliga liv i huset hemma i Göteborg. Vi känner oss fullt nöjda med att veta vart vi skall bo och vad vi skall göra.
Om en vecka har Alva sin första lektion i spanska med läraren vi äntligen fått tag på. Hon säger att det kittlar lite i magen när hon tänker på det. På ett bra och spännande, men lite, lite läskigt sätt. Som livet självt.
Kommer ni ihåg att jag pratat om saker jag känner mig orolig för när jag tänker på att bo till stora delar som ensamstående mamma i Spanien? Jag har nämnt jordbävningar, tsunamis, att inte Alva skall trivas osv. Vet ni vad; allt det där har försvunnit. Jag är inte rädd eller orolig längre, inte alls. Jo, kanske lite för att det skall hända mig något och att Alva blir ensam kvar, utsatt och utan möjlighet att få hjälp. Det finns alltid i bakhuvudet. Men annars känner jag mig bara lugn och förväntansfull.
Inte ens kackerlackorna avskräcker mig. De är obehagliga och äckliga, absolut, men vi skall nog klara av det med. Man vänjer sig tror jag och dessutom är det inte ens säkert att vi får problem med dem. Även om vi bor i flerfamiljshus och det är större problem i sådana än i villor så kan vi ju ha tur och klara oss. Dessutom har jag fått tips om att blanda ihop kondenserad mjölk (leche condensada) och borsyra (acido borico) och rulla till små bollar som man placerar ut där kackerlackorna brukar hålla till. Tydligen skall de hålla sig borta av detta. Vi får väl prova om det visar sig behövas.
Idag firas mors dag i Spanien och jag vill naturligtvis passa på att skicka ut en hel massa kärlek till alla kvinnor som på ett eller annat sätt agerar som modersfigurer. Vill också sända extra kärlek till alla barn som ger oss vuxna sin villkorslösa kärlek och sätter sin tilltro till oss. Måtte vi visa oss värdiga deras förtroende!
Just det här, att vi firar saker på olika datum (och självklart också det faktum att vi firar olika saker) är en av de stora fördelarna med att bo i ett annat land. Man får fira så mycket mer. Så, Feliz día de la madre!
