Igår var tid för kulglass från Triumph (blåbär, polka och limoncello), idag fryser jag rumpan av mig igen. Jag har en sån där bullig, utstående sak som blir frostnupen var gång kylan sätter in. De senaste åren av pojkkropp-mode, eller vad man skall kalla de smala höfter och platt rumpa som skall till för att kunna ha de smala jeans som varit allt butiker haft att erbjuda, har varit rätt långt från den kropp jag förunnats.
Nu hör inte jag till dem som får panik och börjar svälta mig själv för att passa något ideal, jag är alldeles för förtjust i mat och godsaker för det, utan jag har förlikat mig med att min kropp ser ut som den gör, precis som alla andras ser ut som de gör. Vi är alla olika, vi ser alla olika ut, det enda som är detsamma är att vi alla har just kroppar. Kroppar som bär oss dit vi vill, som bär våra barn, som tröstar dem, skyddar dem och leker med dem. Det är inte något att förakta.
Jag går mer på den där gamla devisen om hur den perfekta beachkroppen ser ut: 1. Ha en kropp 2. Gå till beachen. Såg förresten att Isabella Löwengrip hade gjort någon variant på den, typ hur man får den perfekta bikinikroppen: 1. Ha en bikini 2. Ha en kropp 3. Ta på dig bikinin. Och så hade hon lagt upp några bilder på sig själv på stranden, precis som hon var, utan att vara mager på gränsen till svältliknande.
Att träna är för mig något man gör för att hålla sig frisk, inte för att uppfylla omvärldens krav på hur jag borde se ut. Jag vill försöka äta sunt så långt jag kan för att få stanna på denna jord, helst rask och kry, så länge som möjligt. Men svälter mig, nehej tack, det blir det ingenting med. Jag unnar mig när jag tycker att det är värt det, jag äter mig mätt varje dag, och jag har lärt mig att älska mat som är bra för mig. För min egen skull, inte för att bevisa något för någon annan.
Hur kom jag nu in på det här? Jag skulle ju prata glass och värme vs. kyla, filtar och hett te. För lika soligt och fint som det var igår, lika grått och råkallt är det idag. Aprilväder som det så fint kallas. Jag har begravt både mig och barnet under alla filtar jag hittat och häller i oss te för att vi inte skall bli blåa. Höja värmen går inte för sig, så här års är elementen avstängda, tack så mycket, hälsar maken, som är en sån där tjomme som älskar precis alla väder och aldrig är varken för varm eller kall.
Om en vecka åker vi i alla fall söderut och nu verkar solen och värmen ha återvänt även till solkusten. Vi håller tummarna för att vårt D-vitaminförråd skall få ordentlig påfyllning snart.
