Det som vi utan tvekan bråkar mest om här hemma, maken och jag alltså, Alva bråkas det aldrig med, är att maken stör ihjäl sig på att jag kan sätta mig i soffan och svulla i mig alla överblivna ostbågar till frukost den gången om året som vi har sådana frestelser hemma.
Har ni någon gång ätit ostbågar som legat i en öppnad påse över natten så att de är sådär lite sega så förstår ni säkert min svårighet att motstå dem dagen efter. Maken slår sig för pannan och gormar om omoral och annat som jag inte hör så mycket av, men vem bryr sig.
Detta är alltså vad vi bråkar mest om. Ok, det finns kanske något mer, men mycket är det inte. För ärligt talat, om man lever i ett självvalt förhållande och spenderar större delen av tiden tillsammans med att bråka, varför tackar man då inte för sig och går skilda vägar? Ett förhållande skall väl stärka och förbättra ens liv, inte bryta ner det. Om man mest är irriterad och stör sig på allt då kanske man har det bättre på egen hand?
Jag inser att det kan finnas saker som försvårar ett uppbrott, barn till exempel, men jag hävdar bestämt att det är avsevärt bättre för barnen att ha föräldrar som visserligen inte bor ihop men som är lyckliga och tillfreds, än att ha ett par som lever ihop, olyckliga, bittra och arga. Jag anser inte att det är att vara bra föredöme för barnen. Jag vill förmedla till mitt barn att hon kan leva ett lyckligt liv, precis så som hon vill ha det. Hon kan göra eller bli precis vad hon vill. Hon förtjänar det bästa. Hon förtjänar respekt, både av andra och sig själv. Det hon behöver göra i livet är att vara ärlig, hjälpsam och engagerad, både i och mot sig själv och andra.
Alltså, vad bråkar ni om? Ostbågar nån gång om året eller något varje dag?